Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Stoppnålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utseende och ert eget hufvud, men litet är det. Ni måste
laga att det växer ut, ty alla kunna inte lackas i ändan. Och
så reste sig stoppnålen så stolt i vädret, att hon föll ur
halsduken och i diskbaljan, just som köksan slog ut den.
— Nu ge vi oss ut på resa! sade stoppnålen; bara jag inte
stannar borta! Men det gjorde hon.
— Jag är för fin för denna verlden, sade hon, då hon satt
i rännstenen. Jag har mitt goda medvetande, och det är
alltid ett litet nöje! Och så höll stoppnålen sig rak och tappade
icke sitt goda humör.
Och fram öfver henne seglade allt möjligt, stickor, strån,
bitar af tidningar. Se, huru de segla! sade stoppnålen. De veta
inte hvad som sticker upp under dem. Jag sticker upp! Jag
sitter här. Se, der går nu en sticka; hon tänker på ingenting
i verlden utom på en sticka, och det är hon sjelf. Der flyter
ett strå; se, huru det svänger, se, huru det vrider på sig!
Tänk inte så mycket på dig sjelf, du kunde stöta dig mot
gatstenarna! — Der flyter en tidning! — Glömdt är det som
står i henne, och ändå breder hon ut sig. — Jag sitter tålig
och stilla; jag vet hvad jag är, och det förblir jag.
En dag var det något som glänste så vackert tätt invid, och
så trodde stoppnålen, att det var en diamant, men det var en
buteljskärfva, och efter som hon glänste, så tilltalade stoppnålen
henne och presenterade sig som bröstnål. Ni är visst en
diamant? — Ja, jag är någonting sådant! Och så trodde den
ena om den andra, att de voro riktigt dyrbara, och så talade
de om, huru högfärdig verlden var.
— Ja, jag har bott i en ask hos en jungfru, sade
stoppnålen, och den jungfrun var köksa; hon hade på hvardera
handen fem fingrar; men något så inbilskt som de fem fingrarna
har jag aldrig känt, och så voro de inte till för annat än
att hålla uti mig, taga mig ur asken och lägga mig ned i
asken igen.
— Fans det någon glans hos dem? frågade buteljskärfvan.
— Glans! sade stoppnålen. Nej, det var högmod! De voro
fem bröder, alla födda »fingrar»; de höllo sig raka intill
hvarandra, ehuru de voro af olika längd. Den yttersta af dem,
Tummetott, var kort och tjock; han gick utom ledet, och så
hade han bara en knäck i ryggen; han kunde bara böja sig
en gång, men han sade, att om han blefve afhuggen på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
