Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att man riktigt kunde se, huru långa handleder han hade. Båda
kände hvarandra; gossen var just den bland nattvardsbarnen,
som ej kunde komma med, derför att han skulle hem och
aflemna frack och stöflar till värdens son. Detta hade han nu
gjort och hade så i träskor och sina torftiga kläder gått ut
allena, ty klockan ljöd så starkt, så djupt, att han måste dit ut.
— Då kunna vi ju gå tillsammans! sade konungasonen. Men
den fattige nattvardsgossen i träskorna var helt blyg; han drog
på de korta tröjärmarna och sade, att han fruktade, att han
icke kunde följa med så fort; för öfrigt menade han, att klockan
borde sökas till höger, ty den platsen hade ju allt stort och
härligt.
— Ja, då träffas vi alls inte! sade konungasonen och nickade
åt den fattige gossen, som gick in i den mörkaste, tätaste
delen af skogen, der törntaggarna refvo sönder hans torftiga
kläder och hans ansigte, händer och fötter blodiga.
Konungasonen fick äfven några dugtiga rispor, men solen lyste likväl
på hans väg, och det är honom vi nu följa, ty en rask
yngling var han.
— Klockan skall och måste jag finna, sade han, äfven om
jag skall gå till verldens ända!
De otäcka aporna sutto uppe i träden och grinade med alla
sina tänder. Skola vi klå honom? sade de; skola vi klå
honom? Han är en konungason!
Men han gick oförtrutet djupare och djupare in i skogen,
der de sällsammaste blommor växte. Der stodo hvita stjernliljor
med blodröda ståndare, himmelsblå tulpaner, som gnistrade i
vinden, och äpleträd, på hvilka äplena helt och hållet liknade
stora, glänsande såpbubblor; tänk bara, hvad de träden måste
ha strålat i solskenet! Rundt omkring de vackraste gröna ängar,
der hjort och hind lekte i gräset, växte präktiga ekar och
bokar, och om något af träden remnat i barken, växte gräs
och långa rankor i sprickan; der voro äfven stora skogssträckor
med lugna insjöar, på hvilka hvita svanar summo och slogo
med vingarna. Konungasonen stannade ofta och lyssnade, och
ofta trodde han, att det var från en af dessa djupa sjöar klockan
klingade upp till honom; men så märkte han ändå, att det icke
var derifrån, utan ännu djupare inifrån skogen som klockan ljöd.
Nu gick solen ned, luften lyste röd som eld, det blef så
tyst, så tyst i skogen, och han sjönk ned på sina knän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
