Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 32. Klockan
- 33. Mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgerna, då solen försvann; men millioner stjernor tändes,
millioner diamantlampor lyste nu, och konungasonen utbredde
sina armar mot himmeln, mot hafvet och skogen — och i det
samma kom, från den högra sidogången, den fattige
nattvardsynglingen med de korta ärmarna och träskorna. Han hade
kommit dit lika tidigt, kommit dit på sin väg, och de sprungo
emot hvarandra och höllo hvarandra i händerna uti naturens
och poesiens stora kyrka, och öfver dem klang den osynliga,
heliga klockan, och saliga andar sväfvade i dans omkring henne
till ett jublande halleluja.
*
33.
Mormor.
Mormor är så gammal, hon har så många rynkor och alldeles
hvitt hår, men hennes ögon lysa som två stjernor, ja, de äro
mycket vackrare, de äro så milda, så ljufva att skåda in uti.
Och så kan hon de vackraste berättelser, och hon har en
klädning med stora, stora blommor, det är ett så tjockt siden, att
det frasar. Mormor vet så mycket, ty hon har lefvat långt före
far och mor, det är alldeles säkert. Mormor har en psalmbok
med tjocka silfverspännen, och i den läser hon ofta; midt i den
ligger en ros, den är alldeles tillplattad och torr och icke så
vacker som rosorna, som hon har i glaset, och ändå ler hon
allra vänligast mot den, ja, det kommer tårar i ögonen på henne.
Hvaraf kan det komma, att mormor ser så der på den vissna
rosen i den gamla boken? Vet du det? Hvarje gång mormors
tårar falla på blomman, blir färgen friskare; då sväller rosen
och hela rummet fylles af doft; väggarna sjunka, som om de
endast vore dimmor, och rundt omkring ligger den gröna,
vackra skogen, der solen lyser in mellan bladen, och mormor
— ja, hon är helt ung, är en vacker flicka med gula lockar,
med röda, runda kinder, vacker och täck; ingen ros är mera
frisk, men ögonen, de milda, ljufva ögonen, ja, de äro ännu
allt jemt mormors. Vid hennes sida sitter en man, så ung,
kraftfull och vacker; han räcker henne rosen, och hon ler — så
ler ändå icke mormor; — jo, leendet kommer. Han är borta;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0313.html
