Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. Mormor - 34. Elfkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkogårdsmuren. En död vet mera, än alla vi lefvande veta; den
döde vet hvilken ångest vi skulle känna för någonting så
sällsamt som det, att de skulle komma till oss; de döda äro bättre
än vi alla, och derför komma de icke. Det är jord öfver
kistan, det är jord inuti den. Psalmboken med sina blad är
stoft, rosen med alla sina minnen har fallit till stoft; men der
ofvan blomma nya rosor, der ofvan sjunger näktergalen och
spelar orgeln; man tänker på den gamla mormodern med de
milda, evigt unga ögonen. Ögon kunna aldrig dö! Våra
skola en gång se henne, ung och vacker, som då hon första
gången kysste den friska, röda ros, som nu är stoft i grafven.
 |
| Gif mig min krona och låt mig stå i månskenet! sade elfkungen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
