Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. De röda skorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just samma dag, som hennes mor begrofs, fick hon de röda
skorna och hade dem på för första gången. De voro
visserligen ingenting att sörja med, men hon hade inga andra, och
så gick hon barbent i dem bakefter den torftiga likkistan.
Då kom i det samma en stor, gammal vagn, och i den satt
en stor, gammal fru; hon såg på den lilla flickan och tyckte det
vara synd om henne, och så sade hon till presten: Hör nu,
ge mig den lilla flickan, så skall jag bli snäll emot henne!
Och Karin trodde, att det endast var för de röda skorna,
men den gamla frun sade, att de voro ohyggliga, och de
brändes upp; men Karin sjelf fick rena och fina kläder; hon fick
lära sig läsa och sy, och folk sade, att hon var täck, men
spegeln sade: Du är mycket mer än täck, du är vacker.
Då reste drottningen en gång genom landet, och hon hade
med sig sin lilla dotter, som var en prinsessa, och folk
strömmade till utanför slottet, och der var också Karin, och den
lilla prinsessan stod i sina hvita kläder i ett fönster och lät
sig beskådas; hon hade hvarken släp eller guldkrona, men
vackra, röda saffiansskor; de voro dock bra mycket nättare
än de, som skomakarmor hade sytt åt lilla Karin. Ingenting
i verlden kunde ändå jemföras med röda skor!
Nu var Karin så gammal, att hon skulle konfirmeras; hon
fick nya kläder, och nya skor skulle hon äfven ha. Den rike
skomakaren i staden tog mått af hennes lilla fot; det var
hemma i hans eget rum, och der stodo stora glasskåp med
nätta skor och blanka stöflar. Det såg vackert ut; men den
gamla frun såg icke bra, och derför hade hon icke något nöje
deraf. Midt ibland skorna stod ett par röda, alldeles lika
dem, som prinsessan hade burit; hvad de voro vackra!
Skomakaren sade också, att de voro sydda åt ett grefvebarn, men
de hade icke passat.
— Det är visst blankläder! sade den gamla frun; de blanka.
— Ja, de blänka, sade Karin; och de passade och blefvo
köpta; men den gamla frun visste icke af, att de voro röda; ty
hon skulle aldrig ha tillåtit Karin att gå fram i röda skor;
men det gjorde hon nu.
Alla menniskor sågo på hennes fötter, och då hon gick
framåt kyrkgolfvet till koret, tyckte hon, att till och med de
gamla bilderna på grafvarna, porträtten af prester och
prestfruar med styfva kragar och långa, svarta kläder, fäste ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
