Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Herdinnan och sotaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det har jag, sade hon.
Och sotaren såg helt stadigt på henne, och så sade han:
— Min väg går genom skorstenen. Har du verkligen mod
att krypa med mig genom kakelugnen, både genom spjellet och
röret? Sedan komma vi ut i skorstenen, och der förstår jag
att röra mig. Vi stiga så högt, att de inte kunna nå oss; och
högst uppe är det ett hål, som bär ut i vida verlden.
Och han förde henne till kakelugnsluckan.
— Det ser svart ut der, sade hon, men hon följde honom
likväl både genom spjellet och genom röret, der det var
kolmörka natten.
— Nu äro vi i skorstenen, sade han, och se, se, der ofvan
lyser den vackraste stjerna!
Och det var en verklig stjerna på himmeln, som lyste ända
ned till dem, liksom hon ville visa dem vägen. Och de kraflade
och kröpo, en förskräcklig väg var det, så högt, så högt! Men
han lyfte henne och lättade under, han höll uti henne och
visade de bästa ställen, der hon skulle sätta sina små
porslinsfötter; och så hunno de ända upp till skorstenskransen, och
på den satte de sig, ty de voro riktigt trötta, och det kunde
de också med skäl vara.
Himmeln med alla sina stjernor var öfver dem, och stadens
alla tak under dem; de sågo så vida omkring, så långt ut i
verlden. Den stackars herdinnan hade aldrig tänkt sig det
så; hon lutade sitt lilla hufvud mot sin sotare, och så grät
hon, så att guldet gick af hennes skärp.
— Det är allt för mycket, sade hon; jag står inte ut
dermed; verlden är allt för stor. Ack, om jag vore tillbaka på
det lilla bordet under spegeln! Jag blir aldrig glad, förr än
jag är der igen. Nu har jag följt dig ut i vida verlden, nu
kan du gerna följa mig hem igen, om du håller af mig något.
Och sotaren talade förstånd med henne, talade om den gamle
kinesen och om
bockbens-öfverochundergeneralkrigskommendörssergeanten;
men hon snyftade så fasligt och kysste sin lille
sotare, så att han ej kunde annat än göra henne till viljes,
ehuru det var oförståndigt.
Och så kraflade de sig med stort besvär tillbaka ned genom
skorstenen, och de kröpo genom spjellet och röret, det var
icke för rart, och så stodo de i den mörka kakelugnen; der
lyssnade de bakom luckan för att få veta, huru det stod till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
