- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 1 /
345

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ballettfigurantska, som dansar sista aftonen och vet, att hon
följande morgon skall upp i vindskammaren. Lyktan hade en
liknande förskräckelse för morgondagen, ty då visste hon att hon
för första gången skulle upp på rådstugan och besigtigas af
stadens sex och tretio män, huru vida hon var brukbar eller icke.
Då skulle det bestämmas, om hon skulle skickas ut i en af
förstäderna för att lysa der eller ut på landet i en fabrik; kanske
skulle hon också komma direkt till en jerngjutare att smältas
om; då kunde hon ju visserligen blifva allt möjligt, men det
plågade henne, att hon icke visste, om hon då skulle bibehålla
minnet af att hon hade varit en gatlykta. — Huru det än
komme att gå, skulle hon blifva skild från lykttändaren och
hans hustru, hvilka hon betraktade alldeles som sin familj.
Hon blef lykta, då han blef lykttändare. Hustrun var då litet
förnäm af sig; endast om aftonen, då hon gick förbi lyktan,
såg hon åt henne, men aldrig om dagen. Nu deremot, under
de senaste åren, sedan de alla tre, lykttändaren, hustrun och
lyktan, blifvit gamla, hade äfven hustrun skött om henne,
putsat lampan och slagit tran i henne. Ärligt folk var det
äkta paret; det hade icke bedragit lyktan på en enda droppe.
Det var nu sista aftonen på gatan, och i morgon skulle hon
upp på rådstugan; detta var två mörka tankar hos lyktan, och
då kan man nog veta, huru hon brann. Men det gick äfven
andra tankar igenom henne; det var så mycket hon hade sett,
så mycket hon hade upplyst, kanske lika mycket som de sex
och tretio männen; men det sade hon icke, ty hon var en
hygglig gammal lykta, hon ville icke förnärma någon, allra
minst sin öfverhet. Hon erinrade sig så mycket, och emellanåt
blossade lågan upp inne uti henne; det var som om hon haft
en känsla af: Ja, man mins nog äfven mig! Der stod den
vackre unge mannen — ja, det är nu många år sedan — han
kom med ett bref, det var på rosenrödt papper, så fint, så
fint och med guldkant; det var så prydligt skrifvet, det var
af en fruntimmershand; han läste det två gånger och han
kysste det och han såg upp till mig med sina två ögon,
som sade: Jag är den lyckligaste menniska! — Ja endast han
och jag visste, hvad som stod i det första brefvet från kärestan.
— Jag kommer äfven i håg två andra ögon — det är
förunderligt hvad man kan flyga omkring med tankarna! — här
vid gatan var en präktig begrafning; den unga, vackra frun

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free