Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg i likkistan på den sammetsklädda likvagnen; der var så
mycket blommor och kransar, der lyste så många facklor, att
jag blef alldeles bortkommen deraf; hela trottoaren var uppfyld
af menniskor; de följde alla med liktåget, men då facklorna
voro ur sigte och jag såg mig omkring, stod ännu en qvar här
vid stolpen och grät; jag glömmer aldrig de två sorgens ögon,
som sågo in i mig! — Många sådana tankar gingo igenom den
gamla gatlyktan, som denna afton lyste för sista gången.
Skildtvakten, som aflöses, känner dock sin efterträdare och kan säga
honom ett par ord, men lyktan kände icke sin, och likväl hade
hon kunnat gifva honom en och annan vink, om regn och
rusk, om huru långt månskenet gick på trottoaren och från
hvilket håll vinden blåste.
På rännstensbron stodo tre, som hade uppvaktat lyktan,
emedan de trodde, att det var hon, som gaf bort syslan. Den
ena af dessa var ett sillhufvud, ty det lyser i mörker, och
det tyckte, att det kunde bli en verklig besparing på tran,
om det komme på lyktstolpen. Den andra var ett stycke
murket trä, hvilket äfven lyser, och alltid mer än en klippfisk,
så sade det sjelft; dessutom var det den sista biten af ett
träd, som en gång hade varit en prydnad för skogen. Den
tredje var en lysmask; hvarifrån han hade kommit, kunde
lyktan icke förstå; men masken var der, och lyste gjorde han
äfven; men lysveden och sillhufvudet gingo ed på, att det
endast var vid vissa tider han lyste och att han derför aldrig
kunde tagas i betraktande.
Den gamla lyktan sade, att ingen af dem lyste tillräckligt
för att blifva gatlykta; men det trodde nu ingen af dem, och
då de fingo höra, att lyktan sjelf icke gaf bort syslan, sade
de, att detta var mycket glädjande, ty hon vore ändå allt för
afsigkommen för att kunna välja.
I det samma kom vinden från gathörnet, susade genom
rökhatten på den gamla lyktan och sade till henne: Hvad är det
för något jag hör? Skall du bort i morgon? Är det sista
aftonen jag träffar dig här? Ja, då skall du också ha en present!
Nu friskar jag upp i din hjernkammare, så att du inte blott
skall kunna klart och tydligt minnas hvad du hört och sett,
utan ock bli så klar i hufvudet, att, då något i din närvaro
berättas eller läses, du äfven ser det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
