Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyktan stod för öfrigt skurad och fin i en vrå, der hon
alltid föll i ögonen; folk sade visserligen, att hon var ett
gammalt skrälle, men det brydde sig de gamla icke om; de
höllo af lyktan.
En dag, det var den gamle lykttändarens födelsedag, kom
den gamla gumman fram till lyktan, myste så smått och sade:
Jag vill illuminera för honom! Och det knakade i bleckhatten
på lyktan, ty hon tänkte: Nu går ljuset upp för dem! Men
det kom tran och ej något vaxljus; hon brann hela qvällen,
men visste nu, att den gåfva, som stjernorna hade gifvit henne,
den bästa gåfvan af alla, skulle blifva en död skatt för detta
lifvet. Då drömde hon — och då man har sådana gåfvor,
kan man nog drömma — att de båda gamla voro döda och
att hon sjelf hade kommit till en jerngjutare och skulle gjutas
om; hon var lika rädd, som då hon skulle upp på rådstugan
och besigtigas af tretiosexmännen; men ehuru hon hade
förmågan att falla sönder i rost och stoft, då hon önskade sig
det, gjorde hon det likväl icke; och så kom hon i smältugnen
och förvandlades till den vackraste jernljusstake, som någon
kunde sätta ett vaxljus uti; den hade form af en engel, som
bar en blomsterbukett, och midt i buketten sattes vaxljuset,
och staken fick plats på ett grönt skrifbord, och rummet var så
trefligt; der stodo många böcker, der hängde vackra taflor, det
var hos en skald, och allt hvad han tänkte och skref, det
rullade upp sig rundt omkring; rummet förvandlades till djupa,
mörka skogar, till solbelysta ängar, der storken gick och klef,
och till skeppsdäcket högt på det svallande haf.
— Hvilka gåfvor jag har! sade den gamla lyktan, då hon
vaknade. Jag kunde nästan längta efter att smältas om —
men nej, det får inte ske, så länge det gamla folket lefver;
de hålla af mig för min egen skull. Jag är dem ju i barns
ställe, och de ha skurat mig och gifvit mig tran, och jag har
det lika bra som »Kongressen», som är någonting så förnämt!
Och från den tiden hade hon mera inre lugn, och det
förtjenade den hyggliga, gamla gatlyktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
