Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i vattnet, och de kolade bjelkarna stödde sig mot den
fallfärdiga skorstenen. — Nej, hvad är då detta? Huru har det
kommit in i herrgårdsrummet?
Och alla tre sparfvarna ville flyga bort öfver rosorna och
skorstenen, men det var en flat vägg, de flögo emot.
Alltsammans var en tafla, ett stort, präktigt stycke, som målaren
hade utfört efter sin lilla teckning.
— Pip! sade sparfvarna; det är ej någonting, det ser bara så
ut. Pip! det är det sköna! Kan du begripa det, ty jag kan
det inte? Och så flögo de sin väg, ty det kom folk in i rummet.
Nu gingo både år och dag; dufvorna hade många gånger
kurrat, för att icke säga knorrat, de elaka djuren;
gråsparfvarna hade frusit om vintern och lefvat högt om sommarn;
de voro allesammans förlofvade eller gifta, eller hvad man
nu vill kalla det. Ungar hade de, och hvars och ens unge
var naturligtvis den vackraste och klokaste; en flög hit och
en flög dit, och om de möttes, kände de igen hvarandra på
»pip»! och tre krafsningar med venstra benet. Den äldsta af
dem, hon var nu en så gammal en, hade intet bo och inga
ungar; hon ville så gerna en gång till en stor stad, och så
flög hon till Kjöbenhavn.
Der låg ett stort hus med många färger; det låg alldeles
invid slottet och kanalen, der det fans fartyg med äplen och
lerkärl. Fönstren voro bredare nedtill än upptill, och om
sparfvarna kikade dit in, tyckte de att hvart enda rum var som om
de hade sett ned i en tulpan: alla möjliga färger och
snirklar, och midt i tulpanen stodo hvita menniskor; de voro af
marmor, några voro äfven af gips, men det kommer på ett ut
för sparfögon. Ofvan på huset stod en bronsvagn med
bronshästar för, och segerns gudinna, äfven af brons, körde dem.
Det var Thorvaldsens museum.
— Hvad det lyser, hvad det lyser! sade sparffröken; det
här är säkert det sköna! Pip! här är det likväl större än en
påfågel! Hon erinrade sig ännu från det hon var liten, hvad
som var det största sköna modern kände. Och hon flög ända
ned på gården; der var äfven präktigt, palmer och grenar
voro målade på väggarna, och midt på gården stod en stor,
blommande rosenbuske; den lutade sina friska grenar med de
många rosorna öfver en graf; och hon flög dit, ty der gingo
flere sparfvar; pip och tre krafsningar med venstra benet; den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
