Sagor och berättelser / Del 1 / 389 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Den lyckliga familjen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

48.

Den lyckliga familjen.

Det största gröna blad här i landet, det är då för visso ett
kardborrblad. Håller man det framför sin lilla mage, är det
liksom ett helt förkläde, och lägger man det på sitt hufvud, är det
i regnväder nästan lika godt som ett paraply, ty det är så
förskräckligt stort. Aldrig växer en kardborre allena; nej, der en
växer, der växa flere; det är någonting mycket härligt, och
all den der härligheten är snigelmat. De stora, hvita sniglar,
som förnämt folk i forna dagar lät laga frikassé af och som de
åto, sägande: Hm! hvad det smakar! ty de trodde nu, att det
smakade så godt, de lefde af kardborrblad, och derför blefvo
kardborrarna sådda.

Och ligga på silfverfat.

Nu var det en gammal herrgård, der man icke längre åt
sniglar; dessa voro alldeles utdöda, men kardborrarna voro icke
utdöda; de växte och växte öfver alla gångar och sängar; man
kunde icke längre få bugt på dem, det var en hel kardborrskog.
Här och der stod ett äple- och plommonträd, annars kunde man
nu aldrig ha tänkt, att det var en trädgård; allt var kardborrar
— och der inne bodde de två sista, ytterligt gamla sniglarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>