Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Historien om en moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många ställen fans äfven en liten tråkig blomma i fet jord,
med mossa rundt omkring och ompysslad och bortkelad. Men
den bedröfvade modern lutade sig öfver alla de minsta
växterna och hörde inuti dem, huru menniskohjertat klappade,
och bland millioner kände hon igen sitt barns.
— Det är det! ropade hon och sträckte ut handen öfver
en liten blå krokus, som hängde helt sjuk åt ena sidan.
— Rör inte vid blomman! sade den gamla gumman; men
ställ dig här, och när så Döden kommer, jag väntar honom
när som helst, så låt honom inte rycka upp plantan och hota
honom med att du skall göra det samma med de andra
blommorna, så blir han rädd; han skall ansvara för dem inför vår
herre; ingen får ryckas upp, innan han ger lof.
Plötsligt susade det iskallt genom rummet, och den blinda
modern kunde märka, att det var Döden som kom.
— Huru har du kunnat hitta hit? frågade han; huru kunde
du hinna fortare än jag?
— Jag är en moder! sade hon.
Och Döden sträckte sin långa hand fram emot den lilla fina
blomman, men hon höll sina händer fast om den, så tätt och
likväl rädd för att röra vid något af bladen. Då blåste
Döden på hennes händer, och hon kände att det var kallare
än den kalla vinden, och hennes händer föllo matta ned.
— Du kan ändå inte göra någonting emot mig, sade Döden.
— Men det kan vår herre! sade hon.
— Jag gör endast hvad han vill, sade Döden. Jag är hans
örtagårdsman; jag tager alla hans blommor och träd och
planterar ut dem i paradisets stora trädgård i det obekanta
landet; men huru de växa der och huru der är, törs jag inte
säga dig.
— Gif mig tillbaka mitt barn! sade modern och grät och
bad. Plötsligt grep hon med hvardera handen om två vackra
blommor strax invid och ropade åt Döden: Jag rifver af alla
dina blommor, ty jag är i förtviflan!
— Rör dem inte! sade Döden. Du säger att du är
olycklig, och nu vill du göra en annan mor lika olycklig!
— En annan mor! sade den stackars qvinnan och släpte
strax båda blommorna.
— Der har du dina ögon, sade Döden; jag har fiskat upp
dem ur sjön, de lyste så starkt; jag visste inte, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
