Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56. Den gamla grafstenen - 57. Verldens skönaste ros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den gamle mannen, som berättade allt detta, skakade
vemodigt på hufvudet. — Glömmas! — Allt skall glömmas!
sade han.
Och så talade de der inne i rummet om andra saker; men
den minste gossen der inne, ett barn med stora, allvarliga
ögon, kröp upp på stolen bakom gardinerna och såg ned på
gården, der månen lyste klart på den stora stenen, som alltid
förr hade synts honom tom och slät, men nu låg der såsom
ett helt stort blad ur en historiebok. Allt hvad gossen hade
hört om Preben och hans hustru, innehöll stenen; och han
såg på den, och han såg upp mot den klara, ljusa månen, i
den rena, höga luften, och det var liksom ett Guds ansigte,
som lyste ut öfver jorden.
— Glömmas! — Allt skall glömmas! ljöd det inne i
rummet, och i detta ögonblick kysste en osynlig engel gossens
bröst och panna och hviskade sakta: Göm det gifna frökornet
väl, göm det till mognadens tid! — Genom dig, du barn,
skall den utplånade inskriften, den multnande grafstenen, med
ljusa, gyllene drag stå för kommande slägten. Det gamla äkta
paret skall åter, arm i arm, vandra dit genom de gamla
gatorna och leende, med friska, röda kinder, sitta på stentrappan
under linden och nicka åt fattig och rik. Frökornet från denna
stund skall under årens lopp växa till ett blomstrande
diktverk. Det goda och sköna glömmes icke, det lefver i saga
och sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
