Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Årets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
58.
Årets historia.
Det var i slutet af januari; det var ett förfärligt yrväder;
snön flög i yrande hvirflar genom gator och gränder; rutorna
voro utvändigt liksom öfverklistrade med snö, från taken
störtade den ned i drifvor, och så var det en sådan fart i menniskorna;
de sprungo, de flögo och foro midt i famnen på hvarandra, höllo
hvarandra fast ett ögonblick och hade åtminstone så länge
fotfäste. Täckvagnar och hästar voro liksom öfverpudrade,
betjenterne stodo med ryggen mot vagnen och åkte baklänges mot
vinden, fotgängaren höll sig allt jemt i lä af vagnen, som
endast långsamt gled framåt i den djupa snön; och då slutligen
yrvädret lade sig och en smal stig blef uppskottad längs husen,
stannade man dock der, när man möttes: ingendera hade lust
att taga det första steget med att klifva upp i den djupa snön,
för att den andre skulle kunna slippa förbi. Tysta stodo de, tills
slutligen, liksom efter en tyst öfverenskommelse, en hvar af
dem gaf ett ben till pris och lät detta klifva upp i snödrifvan.
Mot aftonen blef det alldeles lugnt, himmeln såg ut som
om den blifvit sopad och gjord mera hög och genomskinlig,
stjernorna tycktes vara spritt nya, och några voro så blå och
klara; det frös så att det smälde i knutarna; nog kunde då
det öfversta snölagret blifva så starkt, att det på morgonen
bar gråsparfvarna; dessa hoppade omkring, än uppe än nere,
der det var skottadt; men mycket att äta stod icke att finna,
och de fröso ordentligt.
— Pip! sade den ene till den andre. Det här kallar man
det nya året! Det är ju värre än det gamla; då kunde vi
lika gerna ha behållit det. Jag är missnöjd, och det har jag
skäl till.
— Ja, der sprungo nu menniskorna omkring och sköto in
nyår, sade en liten förfrusen sparf; de slogo krukor i kras mot
portarna och voro rent af vilda af glädje öfver att det gamla
året nu gick sin väg; och äfven jag var glad deröfver, ty jag
väntade att vi då skulle få varma dagar; men det blef då
ingenting af; det fryser ju mycket värre än förut.
Menniskorna ha tagit miste på tidräkningen.
— Ja, det ha de! sade en tredje, som var gammal och hvit
i hufvudet. De ha någonting, som de kalla almanackan; den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
