Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. På den yttersta dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Döden vidrörde hans panna, derefter hans hjerta, och det brast
dervid, och själen följde dödsengeln.
Men under de få sekunderna förut, mellan invigningen från
fot till panna och hjerta, gick öfver den döende liksom ett
hafs stora, tunga vågor, allt hvad lifvet hade medfört och
framkallat. Sålunda ser man med en blick ned i det svindlande
djupet och omfattar i en tankeblixt den ofantliga vägen;
sålunda ser man med en blick, på en gång, det otaliga
stjernvimlet, kännande igen klot och verldar i den vida rymden.
I ett sådant ögonblick
ryser den förfärade
syndaren och har intet att luta
sig till; det är som om han
sjönke ned i en oändlig
tomhet. Men den fromme
lutar sitt hufvud till Gud
och öfverlemnar sig som
barnet med ett »ske din
vilja!»
Men denne döende hade
icke barnets sinne; han
kände att han var man; han
ryste icke såsom syndaren,
han visste att han var en
rättroende. På religionens
former i all deras
stränghet hade han hållit;
millioner, visste han, måste gå
den breda vägen till
fördömelsen; med eld och svärd
skulle han kunnat förgöra
deras kroppar här, såsom
deras själar redan voro det och alltid skulle förblifva det; —
hans väg gick nu mot himmeln, der nåden, den utlofvade
nåden skulle öppna porten för honom.
 |
| Döden stod nu vid hans säng. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
