Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. På den yttersta dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Huru ha dessa hvassa stenar kommit hit? Likt visset löf
ligga de här öfver allt på marken.
— Det är hvarje oförsigtigt ord, du lät falla och som
sårade din nästas hjerta vida djupare, än stenarna nu såra din fot.
— Det tänkte jag inte på! sade själen.
— Dömen icke, så blifven I icke dömde! ljöd det genom luften.
— Alla hafva vi syndat! sade själen och rätade åter på sig.
Jag har hållit lagen och evangelium, jag har gjort hvad jag
kunde göra; jag är inte som de andra.
Och de stodo vid himmelns port, och engeln, ingångens
vaktare, frågade: Hvem är du? Säg mig din tro och visa mig
den i dina gerningar!
— Jag har strängt uppfylt alla bud; jag har ödmjukat mig
inför verldens ögon; jag har hatat och förföljt det onda och
de onda, dem som gå den breda vägen till den eviga
fördömelsen, och jag vill det ännu, med eld och svärd, om jag
är i stånd dertill.
— Du är således en af Muhameds bekännare? sade engeln.
— Jag! — Nej, visst inte.
— Den som griper till svärd, han skall med svärd förgås,
säger sonen; hans tro har du icke. Är du kanske en Israels
son, som med Moses säger: Öga för öga och tand för tand,
en Israels son, hvars nitälskande Gud är endast ditt folks Gud?
— Jag är kristen.
— Det märker jag icke på din tro och dina gerningar.
Kristi lära är försoning, kärlek och nåd.
— Nåd! klang det genom den oändliga rymden, och
himmelns port öppnade sig, och själen sväfvade mot den öppna
härligheten.
Men ljuset, som strömmade ut, var så bländande, så
genomträngande, att själen vek tillbaka, liksom för ett draget svärd;
och tonerna ljödo så mjuka och gripande, att ingen jordisk
tunga kan uttala det, och själen bäfvade och böjde sig allt
djupare och djupare; men den himmelska klarheten trängde
in i henne, och då kände och förnam hon, hvad hon aldrig
förr hade känt så, tyngden af sitt högmod, sin hårdhet och sin
synd. — Det blef så klart inom henne.
— Hvad godt jag gjorde i verlden, det gjorde jag derför,
att jag inte kunde annorlunda; men det onda — — det var
af mig sjelf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
