Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 62. Ett godt lynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verlden för nära, det vill säga konsten. Satt han en afton
på teatern för att njuta med hela sin själ, så blef han alldeles
ifrån sig, om bara maskinisten satte ett för starkt sken i
hvardera käken på månen, eller om luftdraperiet hängde framför
kulissen, när det skulle hänga bakom, eller om det kom ett
palmträd på Amager, kaktus i Tyrolen och bokträd högt uppe
i Norge. Kan det inte göra just det samma, hvem tänker på
sådant? Det är ju spektakel, och det skall man roa sig åt. —
Än klappade publiken för mycket, än klappade den för litet.
Det är surt bränsle, sade han; det vill inte tända i afton! Och
så vände han sig om för att se, hvad det var för folk, och så
såg han att de skrattade i otid, skrattade vid ställen der de
icke skulle skratta, och det förargade han sig öfver och led
deraf och var en olycklig menniska, och nu ligger han i grafven.
Här hvilar en mycket lycklig man, det vill säga en mycket
förnäm man, af hög börd, och det var hans lycka, ty annars
skulle det aldrig ha blifvit något af honom; men allt är nu
så visligen inrättadt i naturen, att det är ett nöje att tänka
derpå. Han gick broderad fram och bak och var anbragt i
salongen, alldeles som man anbringar den dyrbara,
perlbroderade klocksträngen; den har alltid bakom sig ett godt, tjockt
snöre, som gör tjensten; han hade också ett godt snöre bakom
sig, ett substitut, som gjorde tjensten och gör den ännu
bakom en annan ny, broderad klocksträng. Allting är då så
visligen inrättadt, att man väl kan ha ett godt lynne.
Här hvilar — ja, det är nu så mycket sorgligt! — här hvilar
en man, som sju och sextio år hade tänkt på att säga ett godt
infall; han lefde endast för att få ett godt infall; och så
fick han verkligen tag i ett, efter egen öfvertygelse, och
blef så glad, att han dog deraf, dog af glädje öfver att han
hade fått tag i det, och ingen hade någon nytta deraf, ingen
fick höra det goda infallet. Jag kan nu tänka mig, att han
inte ens har ro i sin graf för det goda infallets skull; ty
antag, att det var ett infall, som borde sägas vid frukosten,
om det skulle göra effekt, och att han, såsom död, enligt den
allmänna föreställningen, endast kan komma fram vid
midnattstid, så passar ju inte infallet till tiden, ingen skrattar, och
han får gå ned i grafven igen med sitt goda infall. Det är
en sorglig graf.
Här hvilar en mycket girig fru; medan hon lefde, steg hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
