Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var nu mera glupsk i sina tankar, och så äro karlarne
alltid; han drömde att han var en lefvande gatpojke och rådde
om tio öre, och så köpte han flickan och åt upp henne.
Och de lågo dagar och veckor på disken och blefvo torra,
och hennes tankar blefvo finare och mera qvinliga: Det är
nog för mig, att jag legat på disk med honom, tänkte hon,
och så gick hon tvärt af i lifvet.
— Hade hon vetat af min kärlek, så hade hon nog hållit
något längre, tänkte han.
— Och det är historien, och här äro de begge två! sade
pepparkakshandlaren. De äro märkvärdiga genom sin
lefnadsbana och den stumma kärleken, som aldrig leder till något.
Se der han I dem! Och så gaf han åt Johanna karlen, som
var hel, och Knut fick den afbrutna flickan, men de voro så
betagna i historien, att de ej nändes äta upp fästfolket.
Dagen derpå gingo de med dem in på Kjöge kyrkogård, der
kyrkmuren är öfverväxt med den vackraste murgrön, som vinter
och sommar hänger liksom en rik matta öfver muren; och
de stälde upp pepparkakorna i det gröna i solskenet och
berättade för en hop andra barn historien om den stumma
kärleken, som icke dugde till någonting, det vill säga kärleken,
ty historien var näpen, det tyckte de allesammans, och när de
sågo på pepparkaksparet, ja, så var der en stor pojke, som, och
det var af elakhet, hade ätit upp den afbrutna flickan; barnen
gräto deröfver, och så — och det var säkert för att icke den
stackars karlen skulle vara ensam i verlden — åto de upp
honom med, men aldrig glömde de historien.
Alltid voro de båda barnen tillsammans vid fläderbusken
och under pilträdet, och den lilla flickan sjöng med silfverklar
stämma de vackraste sånger; hos Knut fans icke en enda
ton, men han kunde orden, och det är alltid något. Folket
i Kjöge, till och med jernkrämarfrun, stannade och hörde på
Johanna. Det är en söt röst, den lilla ungen har! sade hon.
Det var härliga dagar, men sådana räcka icke alltid.
Grannarne skildes åt; den lilla flickans mor var död, fadern
skulle gifta om sig i Kjöbenhavn, och der kunde han få ett
brödstycke; han skulle bli vaktmästare någonstädes, det skulle
vara en mycket indrägtig tjenst. Och grannarne skildes åt
under tårar, och barnen i synnerhet gräto; men de gamla
lofvade att skrifva till hvarandra åtminstone en gång om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
