Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullväxt flicka, helt annorlunda än Knut hade förestält sig henne,
men mycket vackrare; det fans icke en enda flicka i Kjöge
sådan som hon, och hvad hon var fin! Men så underligt
främmande hon såg på Knut, dock bara ett ögonblick; sedan
flög hon emot honom, liksom om hon velat kyssa honom, dock
gjorde hon det icke, men hon var nära deran. Jo, hon var
riktigt glad öfver att få se sin barndomsvän! Stodo icke
tårarna henne i ögonen, och så hade hon så mycket att fråga och
tala om, ända från Knuts föräldrar till fläderbusken och
pilträdet, och dem kallade hon Flädermor och Pilfar, liksom om
de också varit menniskor, men det kunde de också lika bra gå
och gälla för, som pepparkakorna kunde det; om dem talade hon
också, om deras stumma kärlek, hur de lågo på disken och gingo
sönder, och så skrattade hon så hjertligt — men blodet brände
i Knuts kinder, och hans hjerta klappade starkare än annars;
— nej, hon hade alldeles icke blifvit stor på sig! Hon var också
skulden till, det såg han nog, att hennes föräldrar bådo honom
stanna qvar der hela aftonen, och hon slog i teet, och hon
sjelf bjöd honom en kopp, och sedan tog hon en bok och läste
högt för dem, och det förekom Knut, som om just det, som
hon läste, handlade om hans kärlek; det passade alldeles in
på alla hans tankar; och så sjöng hon en enkel visa, men den
blef genom henne en hel historia; det var som om hennes
eget hjerta flödade öfver deraf. Ja, hon höll bestämdt af Knut.
Tårarna runno utför hans kinder, han kunde ej rå derför,
och han förmådde ej säga ett enda ord; han tyckte sjelf att
han var mycket dum, och dock tryckte hon hans hand och
sade: Du har ett godt hjerta, Knut; blif alltid sådan du är!
Det var en afton utan like, det var omöjligt att sofva på
den, och Knut sof icke heller. Vid afskedet hade Johannas
fader sagt: Nå, nu glömmer du väl inte alldeles bort oss! Låt
se, att du icke låter hela vintern gå, innan du tittar på oss
igen! — Och då kunde han ju godt komma nästa söndag, och
det ville han. Men hvarje afton, när arbetet var slutadt, och
de arbetade vid ljus, gick Knut ut i staden; han gick den
gatan, der Johanna bodde, tittade upp till hennes fönster, der
var nästan alltid ljus, och en afton såg han helt tydligt skuggan
af hennes ansigte på gardinen; det var en härlig afton!
Mästarens hustru tyckte icke om, att han alltid om qvällarna
skulle ut på vift, som hon kallade det, och hon skakade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
