Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudet, men mästaren skrattade: Han är ju unga karlen!
sade han.
— Om söndag träffas vi, och jag säger henne, hur hon
ligger i mina tankar och att hon måste bli min lilla hustru;
jag är visserligen bara en fattig skomakargesäll, men jag kan
bli mästare, åtminstone frimästare, jag skall arbeta och sträfva!
— Ja, jag säger henne det, den stumma kärleken blir det inte
något utaf, det har jag lärt af pepparkakorna.
Och söndagen kom och Knut kom, men sådan otur! De
skulle alla ut, de måste säga honom det. Johanna tryckte
hans hand och frågade: Har du varit på teatern? Dit får du
lof att komma en gång. Jag sjunger om onsdag, och om du
har tid då, så skall jag skicka dig en biljett; min far vet,
hvar din mästare bor.
Hvad det var kärvänligt af henne! Och på onsdagsmiddagen
kom också ett försegladt papper utan ord, men inuti låg
biljetten, och på aftonen gick Knut för första gången i sitt lif
på teatern, och hvad såg han? Jo, han såg Johanna, så
vacker, så behagfull; hon blef visserligen gift med en
främmande person, men det var komedi, någonting de förestälde,
det visste Knut, eljest hade hon heller icke nänts skicka
honom en biljett för att se derpå; och allt folket klappade
händerna och uppgaf höga bifallsrop, och Knut skrek hurra!
Sjelfve kungen smålog åt Johanna, liksom om äfven han
funnit behag i henne. Gud, hvad Knut kände sig ringa! Men
han älskade henne så innerligt, och hon höll ju också af
honom, och mannen får lof att säga det första ordet, så tänkte
ju pepparkaksflickan: i den historien låg mycket.
Så snart det blef söndag, gick Knut dit; hans tankar voro
stämda liksom till nattvardsgång. Johanna var ensam och tog
emot honom; det kunde ju ej falla sig lyckligare.
— Det var bra att du kom! sade hon; så när hade jag
skickat pappa efter dig, men så hade jag en aning, att du
nog skulle komma i afton; ty jag skall säga dig, att om
fredag reser jag till Frankrike; jag får lof att göra det, om jag
skall kunna bli riktigt skicklig.
Det var som om hela rummet svängt rundt omkring för
Knut, som om hans hjerta velat brista sönder, men inga
tårar kommo i hans ögon; dock syntes det nog, hur bedröfvad
han blef; Johanna såg det, och hon var nära att falla i gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
