Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snömassor! — På domens dag lyfter jorden de stora vingarna,
flyger mot Gud och brister som en bubbla i hans klara strålar.
Ack, gifve Gud att det vore domens dag! suckade han.
Stilla vandrade han genom landet, hvilket förekom honom som
en gräsbeväxt fruktträdgård; från husens träaltaner nickade de
knypplande flickorna åt honom, bergstopparna glänste röda i
aftonsolens glöd, och då han såg de gröna sjöarna mellan de
mörka träden, — så tänkte han på stranden vid Kjögebugt;
och det var vemod, men icke smärta i hans bröst.
Der, hvarest Rhein lik en lång bölja vältar fram, störtar
ned, krossas och förvandlas till snöhvita, klara skymassor,
liksom vore de skyarnas skapelser — regnbågen fladdrar som ett
löst band deröfver — der tänkte han på vattenqvarnen vid
Kjöge, der vattnet brusade och krossades.
Gerna skulle han ha stannat i den stilla staden vid Rhein,
men der fans så mycket fläder och så många pilträd, — och
derför drog han vidare, öfver de höga, väldiga bergen, genom
genomsprängda klippor och utefter vägar, som likt svalbon voro
fastsmetade vid stenväggen. Vattnet brusade i djupet, skyarna
lågo nedanför honom; öfver glänsande tistlar, alprosor och snö
gick han i den varma sommarsolen, — och så sade han farväl
till nordens länder och kom ned under kastanjträd, bland
vingårdar och majsfält. Bergen voro en mur mellan honom och
alla minnen, och så skulle det vara.
Framför honom låg en stor, präktig stad, man kallade den
Milano, och här fann han en tysk mästare, som gaf honom
arbete; det var ett gammalt hederligt äkta par, på hvars
verkstad han kom. Och de tyckte om den stilla gesällen, som talade
litet, arbetade desto mer och var from och kristlig. Det var
också, som om Gud tagit den tunga bördan från hans hjerta.
Hans största nöje var att då och då stiga upp på den
väldiga Marmorkyrkan, som han tyckte vara skapad af snö
hemifrån och formad i bilder, spetsiga torn, blomsterprydda, öppna
pelargångar; från hvarje hörn, från hvarje spets och båge
logo de hvita bildstoderna mot honom. Ofvanför sig hade
han den blå himmeln, nedanför sig staden och den vidsträckta,
gröna lombardiska slätten, och mot norr de höga bergen med
den eviga snön — och så tänkte han på kyrkan i Kjöge med
murgrönsrankorna kring de röda murarna, men han längtade
icke. Här bakom bergen ville han bli begrafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
