Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insåg det, ansträngde han sina sista krafter och uppnådde ett
ringa herberge der.
Ett helt dygn stannade han der, ty hans kropp behöfde
hvila och vård. Det var tö och snöslask nere i dalen. En
morgon kom en positivspelare dit; han spelade en melodi hemifrån
Danmark, och nu kunde Knut ej härda ut der längre; han gick
dagar, många dagar med en brådska, som om det gälde att
komma hem, innan alla menniskor dogo der. Men för ingen
yppade han sin längtan, ingen kunde tro att han hade
hjertesorg, den djupaste man kan hafva; den är icke för verlden,
den är icke rolig; den är icke en gång för vännerne, och han
hade inga vänner. Främmande gick han i främmande land,
hemåt, mot norden. I det enda brefvet hemifrån, som
föräldrarna för år och dag sedan skrifvit till honom, stod: Du
är icke riktigt dansk som vi andra här hemma; vi äro det så
ofantligt. Du håller blott af främmande land. Föräldrarna
kunde skrifva så — ja, de kände honom ju!
Det var afton, han vandrade på öppna landsvägen, det
började frysa på; landet blef allt mera flackt med fält och äng;
vid vägen stod ett stort pilträd; allt såg så hemlikt, så danskt
ut. Han satte sig under pilen, han kände sig så trött, hans
hufvud sänkte sig, hans ögon slöto sig till hvila, men han
kände och förnam, huru pilen sänkte sina grenar ned mot
honom; trädet tycktes vara en gammal, kraftfull man, det
var Pilfar sjelf, som lyfte honom på sina armar och bar
honom, den trötte sonen, hem till det danska landet vid den
öppna, ljusa stranden, till Kjöge stad, till barndomsträdgården.
Ja, det var sjelfva pilträdet från Kjöge, det hade gått ut i
verlden för att söka reda på honom, och nu var han funnen
och hemförd till den lilla trädgården vid ån, och här stod
Johanna i all sin prakt med guldkronan på sig, sådan han sist
hade sett henne, och ropade: Välkommen!
Och midt framför dem stodo två underliga skepnader, men
de sågo mycket mera menskliga ut än i barndomstiden, de hade
också förändrat sig; det var de båda pepparkakorna, karlen
och flickan; de vände rätsidan till och sågo bra ut.
— Tack! sade de begge två till Knut; du har löst vår tunga!
Du har lärt oss, att man skall frimodigt uttala sin tanke,
annars blir det ingenting deraf; och nu har det blifvit
någonting deraf — vi äro förlofvade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
