Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 71. Den sista perlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nät af tindrande stjernor, så rika; hvar och en af dem var
en lyckans perla. Lifvets goda feer, alla hade de lemnat sin
gåfva till den nyfödde; här lyste helsa, rikedom, lycka, kärlek,
kort sagdt allt hvad menniskorna kunna önska sig på jorden.
— Allt är här lemnadt och gifvet, sade skyddsanden.
— Nej! ljöd en stämma strax invid, det var barnets goda
engel. En fe har ännu icke lemnat sin gåfva, men hon
lemnar den, lemnar den en gång, om också år komma att förgå.
Den sista perlan fattas!
— Fattas! Här får ingenting fattas, och skulle det verkligen
vara så, låtom oss då söka upp henne, den mäktiga feen, låtom
oss gå till henne!
— Hon kommer, hon kommer en gång! Hennes perla måste
vara med för att kransen skall kunna bindas tillsammans.
— Hvar bor hon? Hvar är hennes hem? Säg mig det, jag
går och hemtar perlan!
— Du vill det! sade barnets goda engel; jag för dig till
henne, hvar hon än må sökas; hon har ingen varaktig stad, hon
kommer till kejsarens slott och till den fattigaste bonde, ingen
menniska går hon spårlöst förbi, åt dem alla lemnar hon sin
gåfva, den må vara en verld eller en leksak. Äfven detta
barn måste hon möta. Du tänker, att tiden är lika lång, men
icke lika nyttig, nå väl, vi gå att hemta perlan, den sista
perlan i denna rikedom!
Och hand i hand sväfvade de bort till det ställe, som för
den stunden var feens hem.
Det var ett stort hus med mörka gångar, tomma rum och
förunderligt tyst; en rad af fönster stodo öppna, så att den
kalla luften riktigt kunde tränga in; de långa, hvita,
nedhängande gardinerna rörde sig för luftdraget.
Midt på golfvet stod en öppen likkista, och i denna hvilade
liket af en qvinna, ännu i sina bästa år; de vackraste friska
rosor lågo strödda öfver henne, så att man ej kunde se annat
än de hopknäpta, fina händerna och det i döden förklarade,
ädla ansigtet med invigningens höga, ädla allvar i Gud.
Vid kistan stodo man och barn, en hel skara var det; det
minsta satt på faderns arm, de framburo sitt sista farväl; och
mannen kysste hennes hand, som nu var såsom ett vissnadt löf,
men som förr med styrka och kärlek hade vårdat sig om dem.
Bittra, tunga tårar föllo i stora droppar ned på golfvet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
