Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 72. Två jungfrur
- 73. Ytterst i hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i skottkärran, och nog var det en fin behandling, men stampar
blefvo de kallade.
— Jung—! sade de, när de stampade mot stenläggningen,
jung—! och de voro nära att säga ut hela ordet jungfru, men
de beto tvärt af ordet; de sväljde det igen, ty de funno, att
de icke en gång borde svara. Men inbördes tilltalade de alltid
hvarandra med namnet jungfru och prisade de gamla goda
dagarna, då man kallade hvar sak med dess rätta namn och
man kallades jungfru, då man var en jungfru; och det förblefvo
de begge två, ty hejaren, den stora maskinen, slog verkligen
upp med den yngsta; han ville inte inlåta sig med en stamp.
*
73.
Ytterst i hafvet.
Ett par stora fartyg voro sända högt upp mot nordpolen
för att der upptäcka ländernas gränser mot hafvet och pröfva,
huru vida menniskor kunde tränga fram der. Redan hade de
under år och dag seglat der uppe bland tjocka och is och utstått
stora mödor. Nu hade vintern begynt, solen var nedgången,
under många, många veckor skulle det bli en lång natt der.
Allt rundt omkring var ett enda stycke is; vid den var hvarje
fartyg fast förtöjdt. Snön låg djup, och af sjelfva snön hade
man uppfört bikuplika hus, några stora som våra jättehögar,
andra icke större än att de kunde rymma två eller fyra man.
Men mörkt var der icke. Norrskenen lyste röda och blå, det
var ett evigt, storartadt fyrverkeri, och snön glänste, natten
här var en lång, blossande skymning. Under den klaraste tiden
kommo skaror af infödingar, underliga att skåda i sina ludna
skinnkläder, på sina slädar, som voro förfärdigade af isstycken;
de förde med sig skinn i stora bundtar, och af dem erhöllo
snöhusen varma golfmattor; skinnen blefvo täcken och bolstrar,
af hvilka matroserne tillredde sig sängar under snökupolen,
medan det utanför frös så, att det gnistrade, en köld sådan som
vi ej känna till under vår strängaste vintertid. Hos oss var det
ännu höstdagar, det tänkte de på der uppe; de tänkte på
solstrålarna i hemmet och på de rödgula löfven, som hängde på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0505.html
