Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Ib och lilla Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han täljt två träbitar, så att de sågo ut som små träskor.
De skulle, sade han, gifvas åt lilla Kristina, och hon var
pråmkarlens lilla dotter, och hon var så fin och så täck som ett
herskapsbarn; hade hon haft kläder efter sitt utseende, skulle
ingen kunnat tro, att hon var från ljungtorfsstugan på Seishede.
Der bodde hennes far, som var enkling och födde sig med att
pråma ved från skogen ned till Silkeborgs ålfiske, ja, ofta
derifrån vidare upp till Randers. Han hade ingen, som kunde se
om lilla Kristina, som var ett år yngre än Ib, och derför var
hon nästan alltid hos honom på pråmen och bland ljungen och
lingonriset; men om han nödvändigt skulle ända upp till
Randers, ja, då kom lilla Kristina öfver till Jeppe-Jens’.
Ib och lilla Kristina kommo väl öfver ens så väl i leken
som i fatet; de rotade och de gräfde, de kröpo och de gingo,
och en dag vågade sig begge på egen hand nästan ända upp
på Åsen och ett stycke in i skogen; en gång hittade de der
snäppägg, det var en stor tilldragelse.
Ib hade ännu aldrig varit öfver till Seishede, aldrig pråmat
öfver sjöarna till Gudenå, men nu skulle han det. Han var
bjuden af pråmkarlen, och aftonen förut följde han hem med
honom.
På de högt uppstaplade vedträden i pråmen sutto bittida på
morgonen de båda barnen och åto bröd och hallon. Pråmkarlen
och hans biträde stakade sig fram; det gick med strömmen i
rask fart utför ån, genom sjöarna, hvilka tycktes vara stängda
af skog och vass, men alltid fans der dock någon genomfart,
om än de gamla träden lutade sig långt ut och ekarna
sträckte fram kala grenar, som om de hade vikit upp ärmarna
och ville visa sina knotiga, nakna armar; gamla alar, hvilka
strömmen hade lossat från strandsluttningen, höllo sig med
rötterna fast vid bottnen och liknade små, skogbeväxta holmar;
näckrosor gungade på vattnet; det var en härlig färd! —
Och så kom man till ålfisket, der vattnet brusade genom
slussarna; det var någonting för Ib och Kristina att se på.
Den tiden fans här ännu hvarken fabrik eller stad; här
stod blott den gamla landtgården, och dess gårdsbruk var icke
stort; vattnets fall genom slussen och vildandens skrik, det
var då den egentliga lifligheten derstädes. — När veden var
lossad, köpte sig Kristinas far en stor knippa ål och en liten
slagtad gris, hvilket alltsammans lades i en korg, som sattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
