Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Ib och lilla Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon talade, hon kunde berätta och hon kysste Ib rätt på
munnen.
— Känner du mig inte tillräckligt? sade hon. Men äfven
då de kommo på tu man hand och han ännu stod och höll
henne i handen, var allt hvad han kunde säga endast detta:
Du har blifvit liksom en fin dam, och jag ser så sluskig ut.
Hvad jag har tänkt på dig, Kristina, och på gamla tider!
Och de gingo arm i arm upp på Åsen och sågo öfver Gudenå
bort åt Seishede med de stora ljungbackarna, men Ib sade
ingenting; men då de skildes åt, stod det klart för honom, att
Kristina måste bli hans hustru; de hade ju kallats fästman
och fästmö allt ifrån det de voro små; de voro, tyckte han,
ett förlofvadt par, ehuru ingen af dem sjelf hade sagt det.
Endast några timmar till kunde de få vara tillsammans, ty
hon skulle tillbaka till Them, hvarifrån vagnen tidigt
följande morgon skulle fara vester ut igen. Fadern och Ib
följde med till Them; det var klart månsken, och då de kommo
dit och Ib ännu höll Kristinas hand, kunde han icke släppa
den; hans ögon, de voro så klara, men orden blefvo ej många,
men det var ord från hjertat hvart enda ett. — Om du inte
fått för fina vanor, sade han, och du kan finna dig uti att
lefva i mors hus med mig som din äkta man, så bli vi två
en gång man och hustru ... men vi kunna ju vänta litet?
— Ja, låt oss se tiden an, Ib! sade hon, och så tryckte hon
hans hand, och han kysste henne på munnen. Jag litar på
dig, Ib, sade Kristina, och jag tror att jag tycker om dig;
men låt mig få sofva på saken!
Och så skildes de åt. Och Ib sade till pråmkarlen, att han
och Kristina nu voro så godt som förlofvade, och pråmkarlen
tyckte att det var så, som han alltid hade tänkt sig det; och
han följde hem med Ib och sof i samma säng med honom,
och så talades icke mera om förlofningen.
Ett år hade gått. Två bref hade vexlats mellan Ib och
Kristina. »Trofast intill döden!» stod det bredvid underskriften.
En dag trädde pråmkarlen in till Ib; han hade helsningar till
honom från Kristina; hvad han för öfrigt hade att säga gick det
litet långsamt med; men det var det, att det gick Kristina väl,
mer än väl; hon var ju en vacker flicka, aktad och afhållen.
Krögarens son hade varit hemma på besök; han var anstäld vid
någonting stort i Kjöbenhavn, på ett kontor; han tyckte mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
