Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 77. »Ärans törneväg»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt, hoptofvadt skägg. — Jag har gjort en uppfinning, den
största under århundraden, ropar han, och man har i mer än
tjugu år hållit mig inspärrad här! — Hvem är han? — En
vansinnig, säger dårvaktaren; hvad kan inte en menniska ändå
falla på för ideer! Han tror, att man kan röra sig framåt med
ånga! — Det är Salomon de Caus, ångkraftens upptäckare,
som med aningens oklara ord icke kunde göra sig förstådd af
en Richelieu och dör, inspärrad på dårhuset.
Här står Colombo, hvilken gatpojkarne en gång förföljde
och begabbade, derför att han ville upptäcka en ny verld —
han har upptäckt den: jublets klockor klinga vid hans
hemkomst som segrare, men afundens klockor ljuda snart högre;
verldsupptäckaren, han, som lyfte det amerikanska guldlandet
upp öfver hafvet och gaf det åt sin konung, lönas med
jernbojor, hvilka han önskar skola läggas i hans likkista; de vitna
om verlden och om samtidens uppskattning.
Bild tränger sig fram efter bild, rik är ärans törneväg!
I natt och mörker sitter här han, som mätte månbergens
höjd, han, som trängde ut i rymden till planeter och stjernor,
han, den väldige, som hörde och såg anden i naturen, förnam,
att jorden rörde sig under honom: Galilei. Blind och döf
sitter han på ålderdomens dagar, spetsad på lidandets törne i
försakelsens qval, knappast i stånd att lyfta sin fot, den,
hvarmed han en gång i sin själs smärta, då sanningens ord plånades
ut, stampade i jorden och utbröt: Hon rör sig ändå!
Här står en qvinna med barnasinne, hänförelse och tro —
baneret bär hon i spetsen för den kämpande hären, och hon
bringar sitt fädernesland seger och räddning. Jublet ljuder —
och bålet tändes: Jeanne d’Arc, hexan, brännes. — Ja,
ett kommande århundrade spottar på den hvita liljan: Voltaire,
qvickhetens satyr, sjunger om »La pucelle».
På Viborgs ting bränner den danska adeln konungens lagar
— de lysa med ljusan låga, belysa tid och lagstiftare, kasta
ett glorieskimmer in i det mörka fångtornet, der han sitter
gråhårig, krokryggig, med fingret görande repor i stenbordet,
han, en gång herskare öfver tre konungariken, den folklige
drotten, borgarens och bondens vän: Kristiern den andre,
han med det hårda sinnet i den hårda tiden. Fiender skrefvo
hans historia. — Sju och tjugu års fängelse skola vi komma
i håg, då vi erinra oss hans blodskuld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
