Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 79. Buteljhalsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogen; buteljhalsen stack fram mellan snibbarna på den hvita
duken; det var rödt lack på korken, och den såg flickan rakt
i ansigtet; den såg också på den unge styrmannen, som satt
vid hennes sida; han var en barndomsvän, porträttmålarens
son; sin styrmansexamen hade han nyss tagit så raskt och
hedrande och skulle dagen derpå ut med fartyg, långt bort till
främmande länder. Härom hade talats mycket vid
nedpackningen, och medan det talades om detta, var just icke mycken
förnöjelse att skåda i ögonen och kring munnen på
buntmakarens vackra dotter.
De unga tu gingo i den gröna skogen, de talade med
hvarandra, — hvad talade de om? Ja, det hörde icke buteljen,
ty den stod i matkorgen. Det dröjde förunderligt länge, innan
den blef framtagen, men då den blef det, hade det också händt
nöjsamma saker; alla ögon logo, äfven buntmakarens dotter log,
men hon talade mindre, och hennes kinder blossade som två
röda rosor.
Fadern tog den fulla buteljen och korkskrufven — ja, det
är underligt att så der skola dragas upp för första gången!
Buteljhalsen hade aldrig sedan kunnat glömma detta högtidliga
ögonblick; det hade ordentligt sagt svapp! inuti den, då korken
gick ur, och så klunkade det, då vinet strömmade ut i glasen.
— De förlofvades skål! sade fadern, och hvart enda glas
tömdes i bottnen, och den unge styrmannen kysste sin vackra
brud.
— Lycka och välsignelse! sade de begge gamla. Och den
unge mannen fylde ännu en gång glasen: — Hemkomst och
bröllop i däg ett år till! ropade han, och då glasen voro tömda,
tog han buteljen och lyfte den högt i vädret: — Du har varit
med på den härligaste dagen i mitt lif, du skall icke tjena
någon mera!
Och han kastade den högt upp i luften. Då tänkte minst
buntmakarens dotter på, att hon ännu en gång skulle få se den
flyga, men det skulle hon; nu föll den ned i den täta vassen i
den lilla skogssjön; buteljhalsen kom ännu så lifligt i håg, huru
den låg der och tänkte: — Jag gaf dem vin, och de ge mig
dyvatten, men det är väl menadt! Den kunde icke mera se de
förlofvade och de förnöjda gamla, men den hörde dem ännu
länge jubla och sjunga. Så kommo två små bondgossar, kikade
in i vassen, fingo se buteljen och togo den; nu var den försörjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
