Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
blev ock av honom på levande sätt och i personlig form
förkunnad. Från effektsökeri och all affekterad
sentimentalitet var hans förkunnelse kemiskt ren. När han höjde eller
sänkte rösten eller talade än i hastigare än i långsammare
tempo, så var allt detta ej instuderat utan spontant och
oavsiktligt och just därför så mycket mera verkningsfullt. Det
var en återklang av vad han själv kände i anledning av de
ämnen, han berörde, och de tankar, han tyckte sig läsa i sina
åhörares hjärtan eller på grund av sin kännedom om dem
kunde förutsätta. Ty han stod i inre rapport med sina
åhörare; det var som kände han instinktivt och omedelbart de
behov, som rörde sig hos dem. Ingen religiöst intresserad
skulle utan själagagn kunna läsa Arbmans predikningar, om
de funnes tillgängliga i tryck, men ingen sådan läsning
skulle kunna bibringa läsaren en klar föreställning om den
verkan, dessa predikningar utövade i det ögonblick, de
muntligt framfördes. Och dock — huru enkla kunde de ej vara
vad formen beträffar! Retorikens konstgjorda blommor
försmådde han. Åt den kärlek till frasen, som kännetecknar
så många — även andliga — talare, skattade han ej.
Utflykter från ämnet i syfte att slå an på känslan och fantasien
förekommo ej; allt var strängt sakligt. För de andligen
hungrande, som samlades kring hans predikstol, behövde
-ej heller någon honung på brödet. Det var ej förströelse
och estetisk njutning, de sökte i kyrkan utan — vad de ock
i rikt mått funno i Arbmans förkunnelse — tröst, ledning
och uppbyggelse. Hans predikospråk var vårdat
vardagsspråk, ej i påfallande grad bildrikt eller färgmättat men
folkligt och lättfattligt, dock aldrig vulgärt. Han kunde
ibland söka efter ett ord, dock aldrig så länge att det
verkade störande. Talet flöt jämt och lugnt men fick
understundom, i synnerhet då åhörarskaran var talrik, raskare
fart, större kraft och glöd. Jag minns detta från flera till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
