- Project Runeberg -  Ernst Arbman och den jämtländska väckelsen på hans tid /
169

(1923) [MARC] [MARC] Author: Carl Jonas Erik Hasselberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Enahanda svar berättas han ha fått, då han ämnade
sig till fjällsjöarna för att fiska och frågade efter sina
långstövlar. En annan gång gav hon bort en rock, som var
så gott som ny, i alla händelser för god att ge bort. Hon
försvarade sin åtgärd med att hon ej kunde uthärda tanken på
att den behövande kanske skulle frysa ihjäl under natten.
Det var nämligen just då mycket kallt. Hon kunde naturligtvis
ej hindra, att rocken efter någon tid såsom bytesmedel
hamnade på krogen.

Det var hennes lust att hjälpa armodets barn så långt i
hennes förmåga stod, och där hon ej själv kunde hjälpa,
sökte hon förmå andra att göra det. Hon förde för detta
ändamål en vidlyftig korrespondens. Med själva hushållet,
som sköttes av ett par gamla trotjänarinnor (se nedan),
behövde hon ej så mycket befatta sig. I än högre grad än
sin man intresserade hon sig för kulturella och andra
allmänna frågor. Genom sitt livliga deltagande för allt och
alla var hon utmärkt som värdinna, och i de ungas krets
trivdes hon väl. I den religiösa verksamhet, som var
mannens livsuppgift, deltog hon på sitt sätt och var livligt
intresserad av den, varför ban i henne kände sig äga ett
verkligt stöd. Varmhjärtat tog hon sig an dem som kommo
fjärran ifrån för att tala med honom om själens frälsning. Hon
»såg aldrig några svårigheter varken för sig eller andra,
när fråga var att bispringa andlig och lekamlig nöd, och var
alltid redo att upplåta hemmets dörr»[1].

Hemmet var »genomandat av varm, levande kristendom».
Husandakt hölls morgon och afton. En betraktelse
lästes, varefter bön följde, då alla föllo på knä. Ofta sjöngs
därpå en psalmvers.


[1] Bill, Armida a. a., sid. 18. Jfr ock Arbman, Eva, a. a., inledningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:21:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcearbman/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free