Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XV,
Sista sjukdom och död.
eträffande de gamla brukar man tala om deras krafts
dagar såsom en svunnen tid. För Arbman räckte hans
1 krafts dagar ända in i ålderdomen. »För ett år sedan»,
skrev han vid 76 års ålder, »kände jag icke, att jag var
gammal». Dock — även iför honom skulle omsider hösten konnma.
För få torde den ha varit kulnare och mera molnhöljd. Den
trötthetskänsla, som förut tyckts vara ett för honom okänt
begrepp–det hör ju till arbetets välsignelse, att det håller
människan uppe, fysiskt och psykiskt — grep honom nu.
Från svårare yttre lidanden hade ban under hela sin
mannaålder varit skonad. Så mycket värre skulle de
upptorna sig vid slutet av hans liv. Den starke, rörlige mannen,
ännu full av arbetslust, ännu i besittning av en arbetskraft,
som syntes hart när obegränsat, träffades nämligen i
Augusti 1893 helt plötsligt av sjukdom, därtill en sådan av det
svåraste och mest plågsamma slag, Några smärre känningar
av den hade ban väl haft redan förut, men de voro av
övergående art, och han hade ej vidare fästat sig vid dem. Det
onda framkallades av en genom någon oförsiktighet vid
bad-ning ådragen förkylning, vars närmaste följd var en svår
reumatisk feber. Hans liv var från denna stund ett enda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
