Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nu afskar all vidare frammarsch. Ryska
befälhafvaren, general Alexeieff föreslog
kapitulation; men Furumark afslog den. Då erbjöd
den förre att låta räkna sin trupp; ”den utgör,
tilläde han, 2,000 man; all eder tapperhet
blir fåfäng; det beror på er sjelfva att
föreskrifva hvilka vilkor som helst, utom fritt
aftåg.” — Furumark kapitulerade.
General Wrede yttrar i sin rapport, af
den 22 Maj 1809, att ”Skellefteå detaschements
olycka är en af de händelser, som ej stått, i
mensklig magt att förekomma. Farhågan för
ett anfall öfver hafsisarne, den 15 Maj, ingår
ej nog i beräkningen af probabiliteter, för att
kunna authorisera ett för tidigt utrymmande
af den enda post, hvarigenom landet och
kronans dyrbara förråder kunde betäckas, och ur
ett sådant skäl hade ingen post i hela
Norrland bordt försvaras, emedan sjön öfverallt
åtföljer landsvägen.” Men enligt min tanke
var Furumarks nederlag snarare en följd af den
omständigheten, att högste befälhafvaren,
general Wrede, som tillika förde befälet öfver de
trupper, hvilka i Jemtland skulle försvara
Svenska riksgränsen emot Norrige, hade sitt
högqvarter i Hernösand, trettioåtta mil från
stället; att han ej skickade någon af sina
adjutanter att undersöka belägenheten, och
gifva nödiga föreskrifter åt Furumark, huru han
borde förhålla sig, i händelse han blef anfallen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
