Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänderna, och — plask, plask! plumsade han
bort igen, utan att taga ungen.
”Åh, Gud ske lof!” suckade ankungen, ”jag
är så stygg, så att sjelfva hunden icke vill
taga mig.”
Och så låg han helt stilla, medan haglen
susade i vassen, och det knallade rundtomkring,
skott på skott.
Först långt fram på dagen blef det alldeles
tyst; men den stackars ungen tordes ännu icke
resa sig; han väntade flera timmar ännu och
såg sig väl omkring; och så skyndade han sig
bort från kärret, så fort han kunde.
Det var en förfärlig blåst, och den stackars
ankungen, som skyndade öfver slätter och
ängar, hade stor möda att komma ur stället, så
hiskeligt stormade det.
Mot aftonen nalkades han en liten usel
bondkoja. Denna koja var så eländig, att man
hvarje ögonblick trodde den skulle falla
omkull; men den blef dock stående. Blåsten
susade omkring ankungen, till den grad, att han
måste sätta halsen ned på marken, för att hålla
emot; och det blef allt värre och värre.
Då märkte han, att dörren hade gått af det
ena gångjernet och hängde så snedt, att han
kunde snudda in i stugan, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
