Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och klar, kom der en flock härliga fåglar ut ur
buskarna. Ankungen hade aldrig sett några
så vackra; de voro skinande hvita, med långa,
smidiga halsar. Det var svanor; de utstötte
ett högst besynnerligt ljud, bredde ut sina
präktiga, långa vingar och flögo bort från de kalla
ängarna, till varmare trakter, till öppna
sjöar. De stego så högt, så högt, och den lilla
fula ankungen kände sig så besynnerlig till
mods. Han vände sig rundt omkring i vattnet,
alldeles som ett hjul, räckte halsen långt
upp efter dem och gaf till ett skri, så
förunderligt, att han sjelf skrämdes deraf. Och han
kunde icke glömma de sköna fåglarne, de
lyckliga fåglarne; och så snart han icke längre
blef dem varse, dök han ned till botten af
vattnet; men när han kom upp igen, var han
liksom förvirrad. Han visste icke huru fåglarne
hette; icke hvart de flögo, och likväl
höll han af dem, såsom han alldrig hade hållit
af någon. Icke att han afundade dem; ty
hur kunde det falla honom in att önska sig
en sådan skönhet? Han hade ju varit glad, om
bara ankorna hade tålt honom ibland sig. Det
stackars fula djuret!
Och vintern blef så kall, så kall. Ankungen
måste simma omkring i vattnet, för att
hindra det från att frysa alldeles ihop; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
