Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka sågo på honom nu, då döden satt på
hans hjerta.
”Mins du det?” hviskade den ena efter den
andra. ”Mins du det?” — och så berättade
de honom så mycket, så att svetten strömmade
öfver hans panna.
”Det har jag aldrig tänkt på,” sade Kejsaren.
”Musik, musik!” ropade han. ”Den stora
chinesiska trumman måste hvirfla, så att
jag slipper höra hvad dessa säga.”
Men de fortforo att tala, och döden nickade
som en chinesare åt allt hvad som sades.
”Musik, musik!” skrek Kejsaren. ”Du lilla
välsignade guldfogel! sjung då, sjung! jag
har gifvit dig guld och dyrbarheter, jag har
sjelf hängt min guldtoffel om halsen på dig.
— Sjung då, sjung!”
Men fogeln låg tyst. Der var ingen inne,
som kunde draga upp den och annars sjöng
den icke. Men döden fortfor att se på Kejsaren
med sina stora, toma ögongropar, och
derinne i rummet var så tyst, så förfärligt
tyst.
Då ljöd i det samma tätt vid fönstret den
gudomligaste sång. Det var den lilla lefvande
näktergalen, som satt på en gren utanföre.
Den hade hört talas om sin Kejsares sjukdom,
och var derföre ditkommen, att för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
