Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjunga om tröst och hopp. Och alltefter som
han sjöng, blefvo skepnaderna alltmer och
mer bleka; blodet kom i allt raskare och
raskare gång i Kejsarens svaga lemmar. Och
sjelfva döden lyssnade och sade: ”Fortfar, lilla
näktergal, fortfar!”
”Ja, vill du lemna ifrån dig den präktiga
guldsabeln? — Vill du lägga bort den dyrbara
fanan? — Vill du taga af dig Kejsarens
krona?”
Och döden lade ifrån sig den ena efter den
andra af dessa dyrbara klenoder, men
näktergalen fortfor ännu att sjunga. Och han
sjöng om den stilla kyrkogården, det de hvita
rosor växa, der de lummiga träden dofta,
och der det höga gräset på grafvarna vattnas
af de efterlefvandes tårar. Då fick döden
en sådan längtan efter sin bostad och
sväfvade som ett kallt, hvitt skynke ut genom
fönstret.
”Tack, tack, du himmelska lilla fogel!” sade
Kejsaren. ”Jag känner nog igen dig. Dig
hur jag förvisat från land och rike, och ändå
har du sjungit onda syner från min säng, sjungit
döden från mitt hjerta. — Hvarmed skall
jag belöna dig?”
”Du hur längesedan lönat mig; svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
