Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mapuhis hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hade fått substans alldeles som vatten och
kvicksilver. Han kände det som om han skulle
kunna tränga in i den och riva ut den i klumpar
alldeles som man kan riva ut köttet ur en slaktad
oxkropp, gripa tag i den och klamra sig fast vid
den som vid ett utsprång i en klippa.
Blåsten ströp honom. Han kunde inte vända
ansiktet mot den och andas, ty den rusade genom
hans mun och näsborrar och utvidgade hans lungor
som blåsor. Det kändes som om hans kropp blivit
fullproppad med jord. Endast genom att pressa sina
läppar mot trädstammen förmådde han andas.
Vindens oupphörliga tryck mattade ut honom. Kropp
och hjärna slappnade. Han märkte inte längre
någonting, tänkte ingenting, var halvt medvetslös. Han
hade egentligen endast en något så när medveten
föreställning: Jaså, detta var således en
orkan. Den kom och gick, fladdrade som en låga.
Från ett tillstånd av bedövning återvände han till
det — jaså, detta var således en orkan.
Och så föll han på nytt i dvala.
Orkanen hade sin största kraft mellan klockan
elva på aftonen till tre på morgonen och det var
vid elvatiden som det träd gick, vari Mapuhi och
hans kvinnor befunno sig. Mapuhi kom upp till
lagunens yta, fortfarande med sin dotter Ngakura
i armarna. Ingen annan än en söderhavsbo skulle
kunnat leva i detta skummande, kvävande helvete.
Pandanusträdet, vilket han höll sig fast vid, gjorde
kullerbytta och det var endast genom att ibland
hålla fast och vänta, ibland hastigt skifta tag, som
han kunde få sitt och Ngakuras huvuden över vat-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
