Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mapuhis hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skinn och ben kvar. Kanoten var stor och skulle
egentligen ha paddlats av tre starka män. Men
hon gjorde det ensam, fastän kanoten läckte, så
att hon fick använda tredjedelen av tiden att ösa.
Under dagen höll hon förgäves utkik efter Hikueru.
Akteröver hade Takokota sjunkit under vattenytan.
Solen brände ned på hennes nakenhet och pressade
ut den lilla fuktighet som ännu fanns kvar i
kroppen. Två laxburkar hade hon kvar. Hon slog hål
på dem och sög ut deras flytande innehåll — hon
hade inte tid att försöka få ut själva köttet. En ström
förde henne västerut, vare sig hon rodde eller inte.
Tidigt på eftermiddagen, då hon stod upprätt
i kanoten, fick hon syn på Hikueru. Dess lummiga
rikedom av kokospalmer var gången, endast här
och där syntes splittrade träd på långt avstånd
från varandra. Men vad hon såg livade upp henne
i alla fall. Hon var närmare än hon hade tänkt.
Strömmen förde henne fortfarande åt väster. Hon
kavade upp mot den med paddelåran. Men bladet
lossnade gång på gång från skaftet och hon
förlorade mycken tid genom att oupphörligt surra ihop
dem igen. Och så var det ösandet. Det tog en
timme på tre. Och hela tiden drev hon västerut.
I solnedgången låg Hikueru i sydost tre mil borta.
Så blev det fullt månsken. Klockan åtta hade hon
ön i öster på två mils avstånd. Hon kämpade sig
framåt i ännu en timme, men landet syntes alltjämt
lika avlägset. Hon hade råkat komma in midt i
strömfåran; kanoten var för stor, paddelåran för
obehändig — och så måste hon beständigt ösa.
Dessutom kände hon krafterna sjunka allt mer och
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
