Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Valtanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Starhurst var ingen fanatiker. Han skulle
ha varit den förste att opponera sig mot en sådan
beskyllning. Han var i stället både sundt tänkande
och i ovanligt grad praktisk. Han var säker om att
han med sitt arbete kunde uträtta någonting godt,
och i sitt innersta drömde han om att kunna
upptända pingstelden i bergsbornas själar och
åvägabringa en pånyttfödelse, som skulle gå ut över hela
Storlandet, från norr till söder, från öster till väster,
till alla de öar som i havet voro. I hans grå ögon
lyste icke fanatismens eld, endast fast
beslutsamhet och orubblig tro på den högre makt, som ledde
varje hans steg.
Han fann endast en man som gillade hans
beslut, och det var Ra Vatu, som i hemlighet
uppmuntrade och erbjöd sig att skaffa honom ledsagare till de
första bergskedjorna. Och John Starhurst kände sig
ytterst tacksam mot Ra Vatu. Från att ha varit
en oförbätterlig hedning, med ett hjärta lika svart
som hans leverne, började Ra Vatu bli mottaglig
för ljuset. Han talade till och med om att bli Lotu.
Det var visserligen sant, att han tre år förut hade
uttryckt samma önskan och skulle ha gått in i
församlingen, om inte John Starhurst hade vägrat att
låta honom ta sina fyra hustrur med sig. Ra Vatu
hade haft både ekonomiska och etiska
invändningar att göra mot engifte. Missionärens hårklyverier
hade retat honom, och för att visa att han var en
fri man och en man av ära, hade han svingat sin
stora stridsklubba över huvudet på John Starhurst.
Starhurst hade endast kommit undan genom att rusa
på honom och hålla hans armar, tills hjälp hann an-
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
