Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Valtanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först sedan John Starhurst och Narau hade gått
till sängs, smög sig Erirola in i hövdingens hus
och efter några mycket diplomatiskt lagda ord
överräckte han valtanden till Mongondro.
Den gamle hövdingen höll länge tanden i sin hand.
Det var en vacker tand och han tyckte mycket om
den. Men han gissade också till den önskan som
åtföljde den. Nej, nej, valtänder voro mycket vackra,
och det vattnades honom i munnen, när han såg
på den, men han lämnade den tillbaka till Erirola
under många ursäkter.
*
Redan när morgonen grydde var John Starhurst
uppe och strövade i sina storstövlar genom
småskogen, följd hack i häl av den trogne Narau, som
efter sig hade en vägvisare, vilken Mongondro
lånat dem för att visa vägen till nästa by, dit de
kommo vid middagstiden. Här tog en ny vägvisare
vid. En mil efter dem arbetade sig Erirola fram
med valtanden i korgen, som han slängt över axeln.
I två dygn följde han på detta sätt missionären
och erbjöd valtanden till hövdingarna i byarna. Men
alla vägrade att ta emot den. Den kom så tätt
efter missionären, att de anade vad den betydde,
och det ville de inte ha med att skaffa.
De hade redan kommit djupt in bland bergen,
då Erirola till sist begagnade sig av en hemlig
stig, så att han före John Starhurst anlände till den
befästade by, där Bulin av Gatoka residerade. Bulin
hade naturligtvis ingen aning om missionärens
förestående ankomst. Valtanden var vacker, någonting
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
