Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt. Negrerna fingo aldrig tid att tänka. När de
till sist ändå försökte det, blev följden att de
massvis rusade över relingarna i kanoterna, som
naturligtvis kapsejsade. Men Saxtorph hörde inte upp.
Vattnet var betäckt av negerkroppar och plums . . .
plums . . . plums . . . borrade han sina kulor i dem.
Inte en enda bom, och jag kunde tydligt höra
rekylen från varje kula, när den borrade in sig i
människoköttet.
»Negrerna spredo sig och började simma mot
stranden. Gungande huvuden syntes överallt, och
jag reste mig som i en dröm och stod och iakttog
alltsammans — de gungande huvudena och de som
upphörde att gunga. Många av skotten på långt
håll voro rent av storartade. Endast en man nådde
stranden, men när han reste sig för att vada i
land, knäppte Saxtorph också honom. Och när ett
par negrer rusade ner för att draga upp honom,
hade de också var sitt skott i kroppen.
»Jag trodde allting var över nu, då jag hörde
bössan knalla igen. En neger hade kommit upp ur
kajuttrappan på språng mot relingen och träffades,
när han stod uppe på den. Kajutan måste ha varit
full av negrer. Jag räknade till tjugu. De kommo
upp en och en och sprungo mot relingen, men
ingen av dem kom någonsin dit. En svart kropp dök
upp ur kajuttrappan . . . pang! Saxtorphs bössa
knallade och den svarta kroppen tumlade om. De som
voro under däck hade naturligtvis ingen aning om
vad som försiggick ovanpå, så att de fortfarande
kommo upp, tills det var slut med dem
allesammans.
I5i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
