Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
god och gå bort och täpp till munnen på den där
slyngeln med en däcksvabb.»
Men det var Mc Coy, som gick föröver, och
inom några få minuter hade han lugnat pojken och
fått honom i sömn.
Kort före dagbräckningen kom den första
vindpusten från sydost och tilltog i styrka till frisk bris.
Alle man voro på däck, väntande på vad som
nu skulle följa.
»Nu äro vi klara, kapten», sade Mc Coy, som
stod tätt bredvid honom. »Orkanen går västvart
och vi äro söder om den. Nu kommer den inte att
blåsa hårdare. Ni kan gärna sätta till segel.»
»Vad tjänar det till? Vart skall jag segla? Det
är nu andra dygnet utan alla observationer, och vi
skulle ha fått sikte på Hao-ön i går morse. Vilken
väg skall det bära, norr, söder, öster eller vart?
Säg bara ifrån och seglen skola vara satta i en
handvändning.»
»Jag är ingen sjöman, kapten», sade Mc Coy på
sitt milda sätt.
»Jag trodde att jag var det», lydde svaret, »innan
jag råkade in i det här Paumotu-farvattnet.»
Vid middagstiden hördes från utkiken ropet
»Bränningar förut!» Pyrenees fick falla, segel
efter segel sattes till och skotades an. Fartyget
gled genom vattnet och kämpade med en ström,
som hotade att sätta det ned bland bränningarna.
Befäl och manskap arbetade som galningar, kock
och kajutpojke, kapten Davenport själv och
Mc Coy, alla togo de i så mycket de förmådde,
och det var ändå med nöd man kunde klara sig. Det
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
