Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1828. den 3 Maj - Sagan om Heimdall - Theatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heligt född till verlden af nio mör, som alla voro
systrar. Han heter ock Hallinskide och Gyllentanne,
ty hans tänder voro af guld. Hans häst heter
Guldtopp. Han bor der som heter Himmelsberg vid
Bäfröst (regnbågen): han är gudarnes väcktare och
sitter der vid himmelens ända, för att vackta bron
för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en
fågel: han ser lika långt natt och dag, nemligen
hundrade mil vidt ifrån sig: han hörer gräs växa
på jorden och ull på fåren och allt hvad som gifver
ett starkare ljud. Han har en basun, som heter
Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i
alla verldar." Heimdall var bland Asagudar den
hvitaste och ljusaste: han var slägt med dem alla
och var alla menniskors stamfader. Dyrkades ock
som Gudom för midsommarns högtid: stridde med
Loke (mörkrets och ondskans väsen) om
Brisingasmycket eller halsbandet, som frånröfvades Freya
(skönhetens och kärlekens gudinna). Gjallarhornet
låg förborgadt under asken Yggdrasil (verldsträdet),
och Mimer var vis, förthy han drack ur
vishetsbrunnen med gjallarhornet. Menniskans hufvud
kallades Heimdalls svärd eller mjötud. När vid
Ragnarök (yttersta domen) Valhall (Gudarnes slott)
bestormas af Muspels söner (de onda andarne), och
solen uppslukas af Fenrisulfven (afgrunden), och
himmelen remnar, och regnbågen går i stycken, och
strid är på Vigridsslätten, då reser sig Heimdall,
blåser af all kraft i hornet, och väcker alla Gudar
och Einheriar (döda i Valhall upptagna hjeltar).
Efter det Loke och Heimdall dräpt hvarandra, och
fejden är gången till ända, kastar Surt eld öfver
jorden och uppbränner hela verlden.
I sin egenskap af Gudarnes härold finnes således
Heimdall en motbild i Grekernes Hermes och
Romarnes Mercurius. Dock är i den Nordiska mythen
en vackrare föreställning inlagd. Heimdall är
ljusets och klarhetens sinnebild, är den rena glädjens
skyddande väsen, är det ondas vedersakare. Han
hämnar skönhetens oförrätt, vacktar de himmelska
idéerna för det jordiska sinnets inkräcktning,
uppbådar de rättsinnade och ädle, att strida mot de
vrångvise, mot dårskapens barn. Han blåser icke
till storms i oträngda mål, utan då fara stundar:
medlet, hvarmed han främjar sina afsigter, är
vishet; förstånd är hans vapen.
Mythen om Heimdall innebär alltså för dem, som
vilja verka för skönhet och sanning, mycket att
begrunda, mycket att efterfölja. Män, hvilka uppträda
såsom ombud för en allmännare tanke om det
blida, stora och oförgängliga i lifvet, skola i denna
våra gamla ättfäders dikt finna en liflig uppmaning
till kraftig och oförtruten verksamhet, till varsam
och ärlig ransakning, till klar och sjefförstådd
framställning. Då Red. valt Heimdall till öfverskrift för
sin Tidning, har det varit, för att i sjelfva namnet
äga en städse lefvande erinring, att icke för
enskilda beräkningar och kära meningar förgäta målet af
sitt företag, eller lemna ur sigte den rätta väg, som
dit leder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
