Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1828. den 10 Maj - Musik - Theatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifva ep följd, mon, under andra omständigheter,
icke kunnat iotrhffa roed en så säker personal. Till
och roed vid uppförandet af den första ouverturen,
förekom det, som om ännu några spår quaistannat
från dep obehagliga öfverraskningen intryck.
Synnerligast måste det varit för Hr. Schwenke
smär-tande, att höra sin komposition på detta sätt
stympad. Den tycktes eljest, helst såsom ett alster af
tillfälligheten, ha mycken förtjenst, så i hänseende
till recitativernas styrka och liflighet, som deu
samtliga effektens prakt och klarheten i stämmornas
sättning, Böl jan gjordes med ett recitatif, sjunget af
Hr. Löjtnant v. Schoultz, med säkerhet ock rythmisk
kraft; derpå kom karlcbören, hvilken omvexlade
med en Aria, utförd af Fröken v. S., och en Trio,
hvilken sjöngs af båda syskonen särat Hr. Forslöf..
Ouverturerna, den ena af Gluck, den andra af
Spohr, äro alltför kända, för att behöfva omtalas.
Variationerna till den bekanta Trion: Lät oss i
mörka lunden gà, författade af Ilr. Brendler, Svensk
kompositör, lemnade tillfälle för 3:ne skickliga
artister, att ådagalägga sin förmåga. I synnerhet var
det intressant, att igenkänna Herr Frans
Preuraay-ers fulländade konst. 1 dessa, som andra hänsigter,
lemnas icke nu lägenhet, att uttala någon
öfvertygelse; men vi skulle dock här vilja hafva det sagdt,
att, efter vårt sätt att dömma, variationen i
allmänhet väl kan vara tjenlig att utbreda en stor
virtuositet, men att den eljest intager ett lägre rum i
kompositionens arter, ocli serdeles litet egnar sig åt
ensemble-stycken, såsom Trios; piesen må i öfrigt,
räknad efter sitt mått, vara aldrig så väl genomförd.
Samma egna och stora njutning, hvilken ett par
gånger härförinnan lemnats hufvudstadens
musikäl-skande allmänhet, och varit en skänk af Harmoniska
Sällskapets manliga sångafdelning, ägde tum äfven
vid denna koncert Den yttre enheten och
öfver-ensstämmelscn torde mindre behöfva i dager läggas,
•å mycket hellre sora dessa egenskaper stå att
träffa äfven hos Opera-chörer. Men rösternas friskhet
och klang, känslans sammanstämning, uttryckets
grannlaga vexlingar, elden, hänryckningen, —« se der
hvad som utgör det egentligen betagande i en sådan
chör. Deri äger äfven den utmärkning, alt den på
högst få ställen utrikes lärer finna sin motbild,
serdeles i egenskapen af fri chör, eller den der är
oberoende af orchesterns biträde, —■ något, som mindre
ofta i främmande länder förekommer. Den har
ock, såsom sådan, en helt originell charakter,
emedan friheten från instrumenter ger mera lyftning åt
niodulationen och friskare lopp åt tonernas
mäktiga elf.
Till slutlig erinring må anföras, att det bör
föY-nndra mången, det den lilla fyrstämmiga chören af
Boethoven blifvit af granskarne förbisedd, eller
rättare iorhihörd, fastän densamma innebär ett oändligt
djup af idt/er, och ypperligt tog sig ut i sången.
Lyckönskningen till det fulla huset får någon
inskränkning derigenom, att antalet af sålda biljetter
endast stigit till omkring 1750. Må det varma och
odelade bifallet hos de närvarande i någon mån
lemna ersättning!
Cöfaffm., .. ,
Kongl. Theatern i Stockholm.
(Forts. fr. N:o i.jf
Härifrån skola vi begifva oss till en annan, icke
. mindre väsendtlig, betraktelse, den angående sådana
theaterpieser, hvilka antingen äro blottade på
konstvärde, eller genom sin syAning böra forvisas från
skådebanan. Till det förra slaget höra en stor mångd
_(af de stycken, soip lemnas allmänheten till
åskådande. Att här verkställa en uppräkning, blef ett
alltför Tantaliskt arbete; ty af skönhetsalster, i högre
mening, besitter den dramatiska repertoiren ett
temmeligen inskränkt antal. Obilligt vore det likväl i
sanning att fordra, det endast Ailländade skaldeverk
skulle få inträde på scenen. Visserligen önskade vi
helst, att se stora, träffande taflor af lifvet och
menskligheten, sådana, odödliga mästare dem
tecknat: att skåda något, som på en gång griper
hjertat, tillfredsställer och utbildar förståndet, samt
behagligt sysselsätter inbillningen: visserligen ville man
se verldens skiftrika lägen altagna och på färgduken
lagda af konstnärens säkra hand: se höga och in*
tressanta charakterer framställda med sanning och
kraft; men vi vilja, vi kunna ej äska det alltid. Vi
känna alltför väl de hinder, som härvid möta Och
till en viss grad ej kunna besegras. Kanske
Berlinska theatern är den enda, sora räknar det
Öfvervägande antalet i dramatiska snillefoster. Men icke
fil* det en otidig önskan, att man äfven i det min-r
dre söker en 1’ullkom’ighet Kär fördenskull ett ur
konstens synpunkt mindre betydligt stycke kan for»
anleda till en vacker effekt, t. ex. Korsfararne,
Fiskaren, Therese, Bly kamrarna, eller ock framkalla
en stor eller pittoresk aktion, såsom Shakspeare Kär,
Falkland, Bröderna Filibert, försvarar det väl sin
plats på skådebanan. Men också skall en dramatisk
produkt, för att kunna derstädes vinna burskap,
ovillkorligen vara utrastad med endera af dessa
tven-ne egenskaper: att antingen i sig sjelf äga den
poetiska styrka och liflighet, hvarigenom densamma,
äfven med ett medelmåttigt spel, tar sig väl ut,
eller vara i hög grad theatralisk. I båda fallen
vinnes ett af spektaklets ändamål. Från denna åsigt
kan man vara belåten med många bland Kotzebues
pieser; äfvenså med flera af smärre Franska
författare. Kotzebue, i likhet med de äldre Franska
dramaturgerne, kände theaterns alla tillgångar, och
kunde derföre göra effekt. Men deras afkomlingar
tyckas alldeles förlorat äfven denna konst. Bland
nya småpieser, hvilka på ett par års tid gifvits,
veta vi ingen, den något större värde kan tilläggas,
med undantag af Passionen och Förnuftet. Och
likväl måste man, jemväl här, ansenligen nedsätta sina
anspråk; ty ifrågavarande stycke kan på intet vis
uthålla granskarns blick. Det ena psychologiska
misstaget, den ena orimligheten och osannolikheten
öfverkorssar den andra; en bristfälligare teckning
gifves qj. Men så litet öfverdrifna äro i detta fall
våra önskningar, att vi skulle kanna oss lyckliga,
om vi städse hade tillalie att, såsora här, se fel
öf-verskuggade af ett och annat snilledrag’’, och oftare
spörja någon dylik afvexling af den enformiga ton,
som råder i de vanligen uppförda skådespelen. En
gräslig mängd af dessa kunna, endast och allenast
genom en tillfällig öfverlägsenhet hos den spelande,
uppehålla lifvet. Än mer, N» 777 slutar ofelbart
sitt lefnadslopp roed Herr Sevelin» släpande JärAs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
