Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1828. den 17 Maj - Theatern - Den första kärleken eller barndomens minnen, af Scribe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 10 )
lan betraktas som cbarakteristisk for Fransmännen.
Den har £fven en annån sida, som kan anses ännu
mörkare, i afseende pä smakens och bildningens
närvarande ståndpunkt. Den visar, att det glädtiga,
friska, sannt komiska, som förut behagade
Fransmännen, nu mindre vinner Allmänhetens tycke, än
det rysliga, moraliskt vederstyggliga, som utmärker
en det pieser, att börja med ett och annat stycke,
som gifves på de bättre theatrarna, ända ned till
Cartouclie, Mandrin, Les foreats, La tete de mort,
ISArrét de mort, Le jour de supplice, som dagligen
fylla salongen vid Port S.t Martin och La Gaité.
Ett af de första stycken, jag med ett slags
uppmärksamhet såg här, i anseende till det stora tillopp,
det ägt, är La vie d’un joucur. Ehuru picsen
gif-vets nära 100 gånger, var huset fullt. Två
tredjedelar af åskådarne utgjordes af fruntimmer. En
tystnad och uppmärksamhet, hvars like jag sällan
funnit på någon Fransysk theater, rådde under
hela representationen. Alla fruntimmers-näsdukar
voro fulla af tårar, och tystnaden afbröts, från
publikens sida, endast af snyftningar och
applaudissc-menter. Med ett ord: stycket emottogs så, som den
förträffligaste tragedi bort emottagas, och Talma har
troligen aldrig pressat tårar ur så många ögon, som
liar den eländigaste missdådares öden, framställda
under den bisarraste form. Man kan icke förklara,
huru de fina Parisiskorna kunna uthärda åskådandet
af hela denna kedja af rysligheter, om man ej
påminte sig, att under revolutionstiden de mäst
utsökta grymheter stundom ägde till uppfinnare och
verkställare det vackra könet. Jag har aldrig varit
närvarande vid någon exekution, men jag föreställer
raig7 alt känslan af dess åskådande måtte vara lik
den, ]ag erfor under hela föreställningen af detta
stycke. SannerHgen måste icke konsten vara långt
sjunken och nerverna vara högst förslappade, när
man måste tillgripa sådana retmedel, för att väcka
själen ur sin dvala. Lik en lnqvisitionens
plågoande, försöker konstnären här sina plågomedel, och
själen måstt undergå torturens alla grader. I
afseende pà styckets sammansättning bör jag äfven
nämna, att handlingen omfattar en tidrymd af 3o år.
Under hvarje mellanakt anses i5 år förflutna;
hjelten i piesen, som i första akten är a5 år, befinnes
i den tredje 55 år; hjeltinnan, som vid sitt första
uppträde är 16 år, är inom ett par timmar
förvandlad till en 5o års gumma, och alla de öfriga
personerna i proportion. Man skulle tro sig i
Mollbergs parodi Ulysses von Ithaca, der Kilian i första
akten är en ung man och i den andra har grått
skägg. Dekorationerna deremot äro förträffliga och
kunna nästan täfla ined dem i Mandrin, der hjelten
i en dröm ser hela sin exekution och tusende andra
ohyggligheter.
(Slut n. g.)
Den första kurleken eller barndomens minnen,
af Ser i be.
Det kan af en Tidning, med den syftning, som
Heimdall, lämpligen fordras, att en framställning
lemnas af allt det nya, hvilket på Kongl, theatern
upptrader. Af sådant skäl, och för att icke trötta
med endast tlieatraliska saker, måste vi, ehuru
ogerna, till en annan nummer hänskjuta fortsätt-
ningen af den påbegynta granskningen af
hufvudstadens skådeplats.
Af epithetet komedi, som är tillagdt det
en-akts-stycke, hvarmed vi här skola sysselsätta oss, bör
man icke uppsöka en anledning till fordran af
något luftigt skämt, något komiskt, i den stränga
bemärkelsen af ordet. Som man vet, ha
Fransmännen vidgat begreppet af lustspel utöfver den
vanliga grans, andra folkslag föreskrifvit ett sådant.
Den nyaste Franska komedien är föga annat, än en
miniatur-hild af la haute Comedie, eller hvad man
eljest kallar dram. Vi anföra detta allenast i afsigt
att bestämma föreställningen om vitterhetslaget, och
äro på intet vis benägna, att inom vi*sa rågångar
slänga konsten, det friaste under solen. I hvilken
drägt, det sköna framstår, kan det eröfra hjerta»
och sinnen.
Ifrågavarande lilla skådespel, som först
uppfördes den 13 dennes, röjer, hvilket är dess egentliga
märkvärdighet, samma åsigt af lifvet, som Passioneo
och Förnuftet, och är, lika med detta, behandladt
med skicklighet. Hufvudtankan i båda ar en
tipp-häfvelse af det romantiska, öfversinliga, ideella.
Den är verklighetens dystra svar på hjertats
ljufvaste frågor. Dock föredraga vi, i denna hänsigt,
Passionen och Förnuftet, Scribes mästerverk,
hvilket ock i dess födselbygd blifvit hylladt såsom
mönster af sanning och redbarhet. Ehuru begynnelsen
ej är motiverad, och derföre fadrens kraftiga
föreställningar för sonen synas åskådaren i början såotjenliga,
ja orimliga, njuter dock, genom det helas utveckling ,
tankan något slags tillfredsställelse; ty det stötande
i afståndet mellan Suzettes och Bertronds ålder,
ligger ej i sjelfva stycket, utan i den tillfällenhet, alt
skådespelaren, hvilken på vår scen öfvertagit
Uer-trarids roll, är till åren längre framskriden, än
denne måste tänkas. Men den i närvarande pies
genomgående ide’ sätter deremot känslan i jemnt
uppror. Den är ett ständigt gyckel med det innerliga,
herrliga, som den jordiska lefnaden har att bjuda
i ersättning för verldens flerfaldiga mistningar och
bekymmer. Tager man bort ur lifvet detta idcfella,
så hvad quarstår annat, än det låga och
jordkrypande, som tillhör vår borgerliga utkomst, vår
sträfvan till lyckans och beqvämligheter höjder,
derifrån likväl ingen sol nedglänser, inga stjernor
tindra, ingen regnbåge hvälfver ett band af
strålande fargor. Att på detta sätt förneka det
poetiska, som ligger hos menniskan, är att förneka dess
gemenskap med en högre verldsorduing. Menniskan
lefver icke af brö’d allena. Vill man visa
förhållandet mellan inbillningens poesi och
verklighetens prosa: vill man ådagalägga, huru en förspänd
fantasi lider skeppsbrott mot den vanliga
ordningens klippor, bör man, såsom Cervantes, fatta det
humoristiskt. Man kan skämta öfver det heliga i
menniskohjertat, men man skall icke mörda det.
Afsigten med sådana stycken, som det
närvarande, är icke svår att upptäcka. Den är, åtminstone
till en del, att förlöjliga det sentimentala, det
öf-verdrifvet känsloömma, och det är ofelbart endast
denna brytning mot den eljest vanliga theatrali—
ska känslo-förhäfningen och onaturliga svärmeriet,
hvarigenom Le Mariage de raison, och hvarjehanda
andra småstycken af samma anda, kunnat göra en
så ovanlig lycka, synnerligast hos Fransmannen,
hvilken, minst bland alla, är grillfangare. Uti den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
