Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1828. den 7 Junii - Theatern - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 30 )
tiska odling, samt en lefvande minnesvård af
förflutna dagars idrotter i det poetiska snillets verld.
Vi bereda oss deijfäl, att man bär skall forehålla
oss exemplet af Othello. Det kan sägas: "Se på
Othello! Hur gick det? Allmänheten tycker ej om
dylika saker. Vi två våra händer." Härpå kan
genmälas: "S^på Virg inia! Den kunde, till följd af
publikensTallsinnighet, icke gifvas på flera år. När
den sedan åter uppträdde, och rollerna blefvo
ändamålsenligt utdelta, och det bela väl anordnades, och
det allmänna omdömet återställt skalden i sina
rättigheter, gafs stycket med nästan odelad hyllning.
Visar icke detta, hvad konjunkturen gör, hvad
välvilja hos theaterstyrelsen och publiken kunna
uträtta?" Dessutom tillkom, i afseende på Othello, ännu
en och ;uinan omständighet. Den dubbel- och
trip-pel-aiyM^dher fredstraktat, som, vid tiden för och
efter skådespels uppförande, ägde rum mellan
de offentliga ombuden för opinionen, eljest till sina
grundsatser betydligt skiljaktiga„ ådagalade ganska
tydligt, att söndringen i J^kjglerära åsigterna ville,
i hänsigt till förevarande wf^ter göra sig gällande.
Vi tola ogerna om den snön, som föll i fjol; men
sanningen är oss af allt dyrast, och den måste föra
rent språk. Saken gjordes till partisak. Den ena
bären ropte på papperet, liksom på theatern,
högljudt bravo; den andra tystade eller hvisslade. Detta
förhållande \9 för den oförekomne i många mål
okärt, serdeles som han hunnit att ledsna vid det
eviga kifvet, vid partigängarens inskränkta synkrets.
Han kunde ej inse, hvarför, ä en» sidan, ej Othello
— om ock aldrig så felaktigt behandlad — skulle
kunna försvara sin platsf lika väl som de
eländigaste foster: hvaiTBre,’ å andra sidan, styckets från
tiden härkomna smärre brister eller urmodigheter
skulle anses med samma dyrkande vördnad, som en
helgedom. Vidare hade det temligen allmänt
erkända mästerverket ej heller från andra håll varit
rätt lyckligt. Det uppsattes vid slutet af våren.
Öfversättningen röjde ej den skicklighet, man bort
vänta af en öfvad författare.’ Den hade visst sina
förtjenster, men dessa kunde icke öfverskyla de
psy-chologiska felgreppen och den sceniska osäkerheten.
Uteslutningar, förändringar borde gjorts, men icke
de, som verkställdes, ty de senare gjorde stycket till
en del både obegripligt och orimligt. Någon
ovanlig sorgfällighet i uppsättningen kunde ej heller
förspörjas. Man märkte fel både i kostym och den
yttre tillredelsen. Spelet var ej heller utmärkt, mer
än hos Hr Almlöf och Mamsell Strömstedt. —
Vare det dock långt ifrån oss, att härmed vilja
förringa erkänslan för tvenne snillen, öfversättaren och
dåvarande förste TheaterDirektören. Någon önskan
att nedsätta Shakspeare kan bos dem ej vnra
tänk-bilr. Man tolkar i allmänhet icke en skald, för att
förklena honom. Herr Nicanders kärlek för sin
författare är äfven i annat vitsordad. Sammalunda är
förhållandet med Chefen för Spektaklerna. H. E.
Herr Grefve Lagerbjelke lemnade, vid ungefär
samma tid, som Othello gafs, uti ett Tal i Svenska
Akademien, nog rättvisa åt Shakspeare, för att
omöjligen kunna gynna det motstånd, denne rönte. Vi
anföra alltså dessa omständigheter blott såsom
tillfälliga facta och såsom förklaringsgrunder för
Othellos skenbara fall. Jemväl äro vi färdiga, att, om
vi skulle dertill uppfordras, vidare söka lösa
denna knut, hvilken vi med mycken uppmärksamhet
följt, och hvars hemliga trådar vi trott oss hafva
upptäckt. Om öfversättaren företager en i vissa
partier ny bearbetning, och stycket blir uppstäldt på
scenen med tillbörlig noggrannhet, och sinnena, i
stället att hetsas, lugnas oéh öfverlemnas åt sig
sjelfva, äro vi fullt och fast öfvertygade, att
Othello hos oss skall vinna lika förtjusning, sora i Paris,
derifrån man i vårt land så ofta hemtat ledning för
sina omdömen i det sköna.
I (Forts. e. a. g.)
Jttttfift.
Paganini *J i Wien.
Den ac^Iars Paganinis koncert i Kejserl. stora
Re-doute-saWi. — Också vår Kejserl. stad skulle nu en
gång få glädja sig åt ett besök af denne i bela
Italien så högt prisade konstnär. Hans vidsträckta
rykte var den mäktiga driffjäder, som, oberäknadt
den ovanliga inträdes-afgiften, 10 à i5 gulden
W-W., hitförde en otalig mängd af nyfikne
konstälskare och konstnärer. Här hade likväl, hvad sallaa
plär vara fallet, ry^|et förkunnat^jparare för litet
än för mycket; och ibland kons^H^invigde, liksom,
ibland lekmän, herrskar blott efrenda och enhällig
röst: Paganini står i sin spher ensam och utan like,
oöfverträffad af sina samtidiga!
Efter den ganska väl utförda Ouverturen till
Beethovens Fidelio, som gafs till inledning, framträder
litt Huuiallarcii en 14ng, mager, femtiårs man, med
ett blekt och sjukligt, uästau viWjt utseende;
Orkestern spelar ett brusande Allegro Maestoso/ . först
vid sluttakten af de lagom långa ritornellen, fattar
konstnärn sitt instrument; hans första, med eldig
djerfhet och liksom med trots framkallade, toner
•antyda genast en aldeles oförliknelig Stradivari. Hvad
vi nu fingo höra, öfvergår all trovärdighet och låter
ej beskrifva sig med ord; nog af att sjelfva de
utmärktaste ibland hans konstförvandter fåfängt
sönderbråka sina hufvuden öfver möjligheten. Den
ädlaste stil, i förening med den utsöktaste renhet;
octav- och decima-passager, med pilens hastighet;
löpningar i i6:dels noter, af hvilka hvarannan
piz-zicato, och hvarannan colfareo} allt med en
tydlighet och precisjon, att ej ens den ringaste
nuance-ring går för örat förlorad; en skyndsam ner- och
åter-uppstämning af strängarna, utan afbrott i de
svåraste bravur-satser; — allt detta, som, under
andra omständigheter, skulle gränsa till charlatanen",
måste här, utfördt med en grad af fulländning, som
tyckes ligga utom möjlighetens område, uppfylla
alla med förvåning och med en beundrun, som saknar
uttryck. Liksom genom ett trollslag förvandlad,
visar sig P. i adagio’t.- intet spår mera af de förra
tours de force; en själfull sångare, som, i en adel,
bunden stil, med finkänslig enkelhet låter oss
förnimma himmelska toner, som komma ifrån hjeitat
och tränga till hjertat. Det var kärlekens, sannin—
.gens och naturens skönaste triumph! Det intagande
thema’t i Bondo’n stämde åter sinnena till glädje;
en klar silfverklocka hördes imellanåt i accompagne—
mentet, och med denna täflade konstnären i sina uor
dersköna flageolet-toner, (för hvilka, att slut®, af
*) Tidens berömdaste violin-spelare. Red. Ann».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
