Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1828. den 28 Junii - Witterhet. De trenne enheterna i sorgespelet - Pot-Pourri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 4» )
hvilka för densamma först vågade en lansbrytning.
Men den klarnade ej i deras hufvud; och väpnarne,
när dessa begynte ringränningen, famlade efter idel
skuggor. Man tog det nemligen så, att den
handling, som var styckets grund och hufvudtanka, ej
fick visa sina rötter, sin omgifning, sina
biförhållan-den. Man sade t. ex. om Hamlet, att der fanns en
dubbel handling: hjeltens kärlek och hans hämnd i
anledning af mordet på fadern. Enfaldigt. Står ej
hans kärlek i närmaste samband med den id^,
skalden velat uttrycka? Hamlet blef ju eljest en helt
anuan man, än han är. Shakspeare ville visa
följderna af de känslor, Hamlet ägde, och
omständigheternas verkningar på en person af dennes lynne.
Genom kärlekshandeln framstår detta klarare.
Derifrån far mordet på Polonius sin betydelse;
derigenom kommer vår hjelte i egna besynnerliga
förhållanden till Claudius ra. m. Allt syftar, att göra
intrycket djupt och omfattande, och hvad annan är
sorgespelets mening? Intet kan anses oväsendtligt,
om derigenom den rådande stämningen blir lifligare,
den allmänna känslan varmare, utan att det mål,
hvilket man från början haft i sigte, undfaller
blicken. Icke förlorar ett landskap derföre, alt jag,
jemte den konungsliga eken, ser de ödmjuka buskar,
som omgifva henne. Eller hvilken vettig föll det
in, att på taflan innestänga en fritt slingrande bäck
i en träränna? Skådespelet skall binda det
mångfaldiga till enhet; enformighet väcker ingen skön
känsla. Flera instrumenter kunna frambringa harmoni,
men på en klockas enstaka, tröttande ljud blir man
snart uppgifven.
Fransmännen bemödade nig, att afkläda
handlin-gen alla de förbindelser, som lundraiU .lönsamma
att följa en viss smal stråkväg. Men detta blottade
tillstånd skulle med något öfverhöljas. Tillflykten
blef långa berättelser och prunkande, högtrafvande
tal. Liksom dessa icke tillintetgjorde föreställningen
om en fortlöpande handling rätt så godt, som ett
sjelfständigt upptrade, en från det hela söndrad
episod! Och fråga vi någon, hvarutinnan företrädet
häraf består, framför en mera’ omvexlande, men
mindre sammanträngd framställning, — helt säkert
blef ban oss alltid svaret skyldig.
Men om än ifrågavarande enhet icke billigtvis
bör tagas i den stränga mening, som hos Frankrikes
konstlärare varit öfligt, är det likväl ett föremål för
önskningen, ntt de romantiska dramaturgerna alltid
dragit sig till minnes den enhet, som ligger till grund
för allt fortskridande, äfvensom den afslutning,
katastrofen medför. Shakspeare har understundom
rigtat uppmärksamheten på mindre väsendtliga delar,
och dermed försvagat intrycket af den grundidé,
som utgör styckets väsende. Till hvilken tidrymd,
till hvilken trakt, man förflyttas, skall det vara
samma tanka, som följer en. I Tyska skådespel,
utom Kotzebues, går handlingen vanligen för
långsamt till målet, och slutas ej i rättan tid. Uti
den senare punkten felade Schiller i Maria Stuart.
Nog inser man, att ban genom det efterföljande
velat mildra den Upproriska känslan af Drottningens
afrättande; men derföre att hans utkastade plan
gjorde ett sådant tillägg nödvändigt, ursägtas han
icke i sjelfva saken. Härigenom blef hjeltinnan
bortskjuten i bakgrunden, och man lemnar theatern med
en annan känsla, än medlidandet, med en annan
tanka, än den på Maria, hvilken dock dertill är
närmast berättigad. I Don Carlos är hufvudpersonen
nästan ständigt undanskymd för Posa, hvilken skulle
vara den egentliga hjelten, om icke allt skedde for
den andres skull, och olyckans bela åska samlade
sig öfver dennes hjessa. Äfven sådant strider emot
enhet i handling, emedan hjelten antingen hela tiden
bör framstå såsom den drifvande kraften, eller bör
han endast synas såsom ett oskyldigt och medvetslöst
redskap i ödets hand, ett för sig sjelf okändt mål
för dess nycker och händelsernas sammanträff, i
hvilket fall ingen annan enskild får framträda,
hvilken märkbart sätter hjulen i rörelse.
Härifrån ämna vi begifva oss till de andra tvenne
enheterna, hvilka böra gemensamt behandlas,
emedan de med hvarandra stå eller falla. Ehuru
härvid frågan mindre är, huruvida de Gamle hade det
så eller så, än om saken äger något stöd uti de
allmänna begreppen af konstens väsende, och om den
medför en sådan verkan, som åsyftas med det
skönas framställande, vore det, för att ända i det
yttersta undanrödja betänkligheter, kanske icke sä
otjenligt, att först visa, det de enhetsbestämningar,
som nu blifva föremål for undersökningen, i
Grekland hade hufvudsakligt behofvet att tacka för sin
tillvarelse. ,c, . %
(Slut c. a. g.)
Hr. Wildners trupp har, såsom hvarje
hufvudstadens invånare känner, öppnat sina föreställningar på
Theatern à Kongl. Djurgården. En redogörelse I>lir
här icke behöflig, enär de flesta, både i Stockholm
<oi> i andra af Rikets städer, haft tillfälle, att i
ämnet taga tiUbuilig kännedom. Någon mätning
efter konstens högre fordringar voic. rättvis, dä
syftningen af Djurgårdsspektaklen icke angifver si^
annorlunda, än såsom medel till tidsfördrif. Ur
denna rigtningspunkt för tankan tyckes föremålet ej
föranleda till obilliga anspråk. Man färdas åt
Djurgården, tillbringar en treflig och glad stund på den
lilla theatern, och kommer derifrån åter i det gröna ,
lemnar sig åt intrycken af en skön natur, och
vänder så nöjd hem igen. Man kan intet vidare begära.
De stycken, soin vanligen förevisas, äro ock af den
beskaffenhet, att de kunna verka en angenäm
förströelse. Till första ordningen i detta fall böra
räknas Pumpernickclj Kapellmästaren från Venedig
och Jocrisse, alla farser af bättre slaget. Bland
dessa har Pumpernickel gjort största lyckan. Ehuru
den gifvits här öfver ioo gånger, har den alltid
folk. Också är detta ingalunda besynnerligt. Stycket
förråder qvickhet i uppfinning, rörlighet i gång,
spetsighet i uttryck, löjlighet i situationer. Skamtet
är väl på sina ställen groft tillskuret, infallen ocb
rörelserna nog obesvärade; men man ser dock piesen
aldrig utan nöje, om ock den fina verlden måste då.
och då vända bort ögonen. Oaktadt det alltför
otvungna i framställningen, har stycket intet
äfventyrligt i sitt innehåll, och då förlåter man, helst
på en boulevard-theater, gerna det mindre grannia—
ga i ett och annat. — En ytterligare anledning-,
hvarföre man aldrig med ledsnad ser detta
skådespel, finnes i Hr. Svanbergs lyckliga aktion och.
Manis. Magitos täcka theater-figur. Mot den förres
spel är visserligen åtskilligt att invända, om man
tar saken strängt. Utom ett visst öfvermätt, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
