Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1828. den 5 Julii - De trenne enheterna i sorgespelet - Pot-Pourri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 48 )
det samspråk, hvarunder våra återvändande aflägsnat
sig, måste slikt stöta en livar, eftersom inan ej under
det oafbrutna talet kan lefva fortare, an vanligt,
och derjemte intet förfogande synes vara taget, att
gifva giftermåls-akten denna möjlighet af ljungeldens
egenskap. Lika oförständigt ar, att låta någon t. ex.
skrifva bref på theatern. Åskådarnes otålighet
fordrar, att det skall gå i en blink; men delta strider
mot all möjlighet. Annat vore det i en Opera af
helt fantastiskt innehåll; der fordras blott en ideel,
ej en reel sannolikhet; ty jag måste dervid tänka mig
en annan och underbarare ordning for tingen, än
den i omgifningen eljest förekommande. Men i ett
skådespel, der intet fëeiskt annars tilldrager sig,
måste föreställningen ledas likmätigt de reglor, soin
gälla för det allmänna lifvet, ehuru allt inom
diktens herrskap kan gå lifligare, snabbare. Om
deremot, när en eller flera personer afträdt, scenen
förlägges på ett annat ställe, der nya personer visa
sig, och dervid handlingen skulle till tiden ha
framskridit längre, än som kräfves för lokalens ombyte,
blir detta dock för ingen del ofattligt. Derigenom
att de förra lemnat platsen, kan handlingen i det
uppträde, der dessa verkat, anses tilländalupen, och
tankan har åter frihet, att förfoga sig, hvarthän
den sig önskar; och komina sålunda de serskilda
uppträdena att bilda smärre akter. Tiden och
rummet, som ligger mellan hvart och ett af dessa,
behöfver då icke mätas efter vanliga stränga
beräkningsgrunder. I fantasiens rike finnes ingen
skjuts-ordning, inga tornur. Likvist kan här en större
aflägsenhet i rummet, än i tiden, begripas. Det är
för åskådarn vida mindre sVårt, att först vara med
A. och B. i Herculanum, och straxt derpå träffa C.
D. på Cypern, än att på lika kort mellanstund lefva
den tid, som upptages af resan, och alltså antingen
finna A. och B. på Cypern, eller någon vecka
senare i Herculanum. Man gör således bäst, om man
kke affärdar vederbörande alltför skyndsamt, och
synnerligast icke flyttar dem för långt fram i tiden.
En skicklig dramaturg vet, ntt i dessa mål icke taga
åskådarens lättrörlighet för mycket i anspråk, och
måttar sa väl platsens förvandling, som timmarnas
lopp, någorlunda efter omständigheterna.
Hufvud-sakiigt blir det äfvenledes, att icke uppmärksamheten
omedelbarligen vändes på sjelfva lokalförändringen,
och att skalden bar sin allmänhet så i sitt våld, att
denna godvilligt följer honom på resan. Lyckan är,
att, vid den sceniska föreställningen, förståndet
mindre framkallas, än inbillningen, hvilken senare i
allmänhet är mera medgörlig, och mera benägen att
gå författarens afsigter till mötes. Dikten skall ju
i allt fall lära oss att glömma verklighetens knappa
tillgångar, och hvad vore den derförutan? Det är
fördenskull obetänksamt, att anordna skådespelet på
ett sätt, hvarigenom förståndets verksamhet hos den
åskådande för starkt anlitas. När t. ex. Calderon, i
ett af sina stycken, låter personer uppstå ur 3
århundraden, blir inbillningskraften väckt ur sina
drömmar genom det afstickande ombytet af
bandiande, af tidsanda m. ni., och hänskjuter derföre
målet till förståndet, hvilket åter af sådana
förhållanden icke kan finna sig tillfredsstäldt.
Sammaledes är det, när, såsom det nu någon gång inträffar
i Frankrike, man i sista Akten ser den med grått
hår, hvilken i den första var barn; eller, såsom uti
"Odén i Swithiod," en hel kulturhistoria, eller åt-
minstone ett helt tidehvarf framställes. Detta allt
kan icke förknippas till enhet; ty tiden har
synbarligen inverkat på de handlandes yttre och inre
tillstånd. När tankarnas kedja är bruten, kan skalden
ej längre finna åskådaren i samma författning, i
samma öppenhet för intryck, som tillförene, och
den grad af sannolikhet, hvilken skall gifva det
framställda en hänförande makt, blir alldeles till
spillo gifven.
Om, af anförda skäl, den för ett skådespel nödiga
illusion kan, med en friare tolkning af tidens och
rummets enhet bevaras, står det till och med att
bevisa, det ett modernt drama skall, under större
inskränkning, förlora en betydlig del af sin förmåga
att verka en poetisk villa. Chören, i antik
bemärkelse, kan nemligen hos oss icke införas; den blefvu;
meningslös, i synnerhet som det offentliga lifvet,
hvaraf den var ett uttryck, ej numera yttrar sig så,
som fordom. Det vore äfven dårligt, att upptagar
densamma, när vi, förmedelst handlingens
utbildning, vunnit en stor fordel på de Gamle. Men då.
cbören uteslutes, blir en aktfördelning nödvändig,
om också endast derföre, att de spelande ej kuuua
uthålla en oupphörligen fortgående aktion, och att
den åskådande menigbeten ej kan finna sin räkning
vid en långvarig och häftig njutning utan afbrott.
Om nu skådespelet, på dess» och andra grunder,
måste sönderfalla i flera stycken, bör också diktens
verld vid hvarje sådan afslutning vara för mig
til-lyckt, emedan ett stillastående beröfvar mig
intrycket af den föreställda handlingen, utan att nägotr
annat, eller verkligheten omkring mig, intager desy
ställe. Så länge jag sér den poetiska lokalen
framfor mig, kan jag icke fullkomligt öfverläta mig åt
de intryck af verklighet, som gifvas mig från deo,
utom skådeplatsen lefvande verlden. Oin derföre,
sås’om i de Franska tragedierna, ridån ständigt nr
uppdragen, har man svårt, att iföreställningen fylla
den tomhet, som af detta förhållande härrör. Ocb1
ändå sämre är, att då förläten nedfälles, låta den £
föregående akten slutade handling fortsättas i en
påföljande, utan något afbrott i tid och rum; ty en.
afsigt med täckelsets nedsänkning måste af åskådaren
alltid uppsökas. En förändrad plats och något af^
lägsen tidpunkt, vid hvarje akt, inställer sig allb$
för inbillningen sjelfmant
Hofcrøottrti.
= Det är bekant, att hvarje småsak, som ådrager sig
Pariser-publikens uppmärksamhet, genast ger ämne till
någon Vaudcville. i början af Junii gafs på Vaudcvillen,
en pjes under namn af Les omnibus, hvari den schisma ,
som uppkommit mellan hyrkuskarne och ägarne af de nya.’
diligenserna, dramatiskt framställdes. Scenen, der
hyrkuskarna konspirera, är imiterad efter den ypperliga
scenen i la Muelte de Portici, der Masaniello uppviglar
Neapels invånare, och hans vackra Cavatina : pécheurs, partes
bas utbytt mot cochers, partet bas. Äfven förekommer i
stycket en parodi på de Engelska aktörernas spel i
tragedien, som vunnit serdeles bifall. Detta bevisar likväl ej,
ett Engelska aktörernas spel ogillat af Parisarne, ty
Tal-ma och alla utmärkta skådespelare ha på samma sätt
varit parodierade på små-theatrarna, och för att göra
publikens glädje fullkomlig, hafva de sjelfva bevistat
representationen och applauderat deråt. Ordet nmnibus liar
redan på flerahanda sätt ingått i franska språket och fått
en mångfaldig bemärkelse. Les courtisanes du Palaia
Royal, (hvilka vi i ett Blad sett öfversatta med
"Hofda-merna i det Kongl. Palatset") kallas Cet omnibus Hj
o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
