Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 1828. den 19 Julii - Witterhet - Hinduernas Dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 54 )
Ina afsigten utförande? Lila lycklig, ur denna
synpunkt,’ är tankan, att gifva Frihetens bild
anlets-d ra gen af Julie, vär hjeltes (Fjellmans) älskade. (Sid.
— g5) Förvexlingen och sammansmältningen af
frihet och kärlek gifva ensamt åf berättelsen en
poetisk stämpel. Beskrifningen på uppträdet och
jemförelsen med Pygmalion innehålla för förståndet lika
’mycken varning, som njutning för sinnet.
t de tillfällen, då skalden lemnar föreställningen
’tom statens borgerliga omständigheter, är han, om
möjligt, än mera intagande. I hög grad pittoresk,
fastän mycket enkel och naturlig, är, bland annat,
berättelsen (sid 53), huru Julies bild föll i spegeln,
nSr Fjellman betraktade taflan, tn så vanlig
öfverraskning, som hjeltens, då han såg "en landtlig mö
(Julie) med räfsan i sin hand," vinner, genom den
enkla men sanna naturen, ett behag, som vida
öfvergår de yppigaste framställningar. Det är
Theo-crilus, omgifven af Chariter. Men, skulle vi
utmärka allt det förnämsta i denna dikt, kommo vi i stort
bryderi; ty för sitt ändamål passar nästan allt i den
samma lika väl. Obemäld kunna vi dock ej lemna
■den anmärkning, att vi knappt någonsin funnit
taflorna af mensklighetens förnedring, af själens
styggelser, så örvergjutna af diktens rosenfärg, som liar.
1 sanning afiindsvärd är denna konst, att sprida det
-skönas förtrollningssken öfver det för sinnet mest
"upproriska.
Det kan anses nästan öfverdådigt att afgöra, hvad
Franzén skrifvit bäst. Följde vi vårt tycke blott,
ville vi ge priset åt Lidona. Vi önskade, för alt
rättfärdiga vår egen känsla, att denna skalde-art
ansågs för hans högsta; ty alla ha en högsta, i fall
de ha någon hög. Vi äro verkligen förlägna, när
vi skola charaklerisera delta stycke, ty vi finna i
ingen litteratur något ditåt. Det står ensamt i
poesiens annaler. Den, som bedömnier det, får af sig
sjelf taga bela sin ledning; och detta är vanskligt,
nSr ban af intet föregående blifvit väckt till
närslägtade tankar. Det förekommer oss, då vi läsa
t>ch oinläsa denna dikt, som salt man vid Gracernas
toilett, när de virkade på Kypris gördel. Det
förstulet skalkaktiga, det oskyldigt skälmska, det
leende, karliga, älskliga, läckra, — allt är der. Det
gifves der till och med ett slags humor. Men
hurudant? Phæbi gyckel för sig sjelf, när han
öfver-räknar sina pilar, och pröfvar deras udd. Penseln
Sr doppad i den första morgonstrålens purpurkyp.
Vinden, som flägtar öfver blomsterverlden, är den
mildaste vestan, hvilken uttalar sina känslor på
osynliga eolsharpor. Det är fåfängan, som skildras;
men denna fåfänga är sådan, att den hedrar
Olympens invånare, en Aphrodite, en Eros, en Aglaia.
Om detta stycke blifvit fulländadt efter den plan,
hvilken synes ligga för densamma till grund! Hvad
bade deraf blifvit? — Men vi glömma, att vi i
denna stuad äro granskare. Dock, hvem kan granska,
nSr fägringens intryck fyller bela hans själ? Om det
fir en svaghet, så är det åtminstone af alla den
förlåtligaste. Vi önskade, alt genom facta sätta läsaren
sjelf i erfarenhet deraf, huru ljuft det är, att på
sådant sätt bli afväpnad. Men hvar vi än började
att afskrifva poemet, skulle vi tycka det vara
synd, att sluta; och för att icke fylla hela numren,
fingo vi då börja med sista verserna.
Lidona är mera ett fragment, än cn afslutad
skapelse; ehuru det likväl kan bestå för sig. Skalden
har skämtande upplöst knuten. Änskönt inbillningen
det beklagar, kan denna frihet icke beröfvas
författaren.
De öfriga i samlingen forekommande dikter äro,
de flesta, icke lyriska, i den strängaste bemärkelsen ;
icke mnsikaliska themata, såsom flera stycken i det
förra bandet. Dock finnas öfven sådana, såsom Sàm~
ger af en bevaringsman, Student-visa, m. fl. Vissa
äro lärodikter i odets form, såsom Tidens filosofi,
Tidens hopp, Finlands uppodling, En blick på det
Adertonde seklet, m. fl.; vissa ha en ren politisk
anledning, t. ex. Röst ifrån Östersjön, Briggen och
Slupen; andra äro vanliga tillfällighetsstycken, till
hvilka samtliga familjebilderna höra. Vanliga, blott for
ursprunget skull; icke till innehållets värde. Att
ingå i serskild granskning af hvartderas förtjenst,
anse vi ej behöfligt. De motsvara alla sin
bestämmelse, och det inbördes företrädet erhålla de blott
från ämnets större omfattning. En originell
grund-tanka gifves i dem oftast; hjertlighet och behag
städse. Framställningea speglar sig, såsom en
vattenyta, klar och christallisk. Språket är alltid rent,
smidigt, samt med förundransvärd lätthet,
anspråkslös frihet, och flärdlös enkelhet, behandladt. Man
finner i Franzéns arbeten styrka och grace, lyftning
och värma, tänkarens skärpa och en intagande
menlöshet.
Det vore visst en fördel för oss, att få pryda vårt
blad med något stycke ur samlingen. I sådant
afseende skulle’ vi helst intaga något af de större
didaktiska poemerna, eftersom Skalden i dem anslagit
en ton, hvilken ej är hans vanliga, och den
mången kanske ej tror honnm om, att anslå med samma
mastar|iand, som andra. Men vi skulle vid valet
bringa’s i en brydsam ställning. Att utvälja någon
mindre del, som fn|it charakteriserade en så
mångsidig skaldekonst, blefve omöjligt, och rummet
tillåter ej intagandet af flera eller större partier. Dä
en hvar af våra läsare utan tvifvel på egen hand
tagit eller tager kännedom i det ena, så väl som det
andra, kom en dylik åtgärd ock att bli öfverflödig.
Vi kunna ej sluta vår artikel med något mera
vackert och träffande, än dessa få men innehållsrika
ord af Leopold, för mer än 3o år sedan fällda i
anledning af sången öfver Grefve Creutz. Franzéns
skapelser framställa "nu en tafla ur sag-åldern, i
bela sanningen af sin fornlika målnings-art; nu cn
romantisk sorgescen; nu åter enkla drag af hjertat
och lefnaden, ett löje af oskulden, en tår af
medlidandet, ett joller af barnglädjen, likasom fattade i
flykten, och hindrade att försvinna."
Hinduernas Dramatik.
(Slut fr. N:o i3.)
Några af deras dramer lara oss, att det var en
dygd hos unga flickor att neka sig allt slags
umgänge med det andra könet, — äfven med sina älskare.
Sagarika i Retnavali, och Malati i Malati och
Madlxava, tala icke med de älskade föremålen utan
genom sina förtrogna, hvilka de meddela sitt svar
med låg rost. Det var dera tillåtet, att taga emot,
att höra dem; men det hade varit ett brott emot
decorum, att till dem omedelbart ställa sina ord.
I de Inditka tbeaterstyckena utgöras
dramatisper-sonæ af hjeltens vän eller förtrogne, af huu rival,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
