- Project Runeberg -  Heimdall / 1828 /
58

Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. 1828. den 26 Julii - Bildande Konst - Witterhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C 58 )

ten talar *); ingen ljus sky lyfter honom ifrån
joril-Jifvet. Det ar Cbristus i sin menskliga natur, sådan
han vandrade här nere ibland menniskor. Detta är
så mycket mera stridande emot den effekt, konstnärn
velat åstadkomma, som Moses och Elias egenteligen
äro mera förklarade än sjelfva Frälsaren, och
föreställas såsom öfvernaturliga väsen, uppburne af
skyar, under det denne ännu är materiellt fastad vid
jorden. Kunde vi tänka oss Christus skilld ifrån sin
omgifning på taflan, skulle vi förr vara färdiga att
taga bonom för den himmelska läraren, som talar
och beder i örtagården; ty bön är uttrycket i hans
anletsdrag, och den natur, som omger honom, har
snarare charaktercn af en leende park än af en
luftig berg-region, — en anomali, hvilken är så
mycket mera öfverraskande, då man vet, att
Österlandets höga berg äro nästan blottade på all slags
vegetation och höja endast kala hjessor emot skyn.
Vi kunne icke föreställa oss, att Hr W. valt det
ögonblick, då Christus går ned af berget, för att
tilltala lärjungarna; ty du var förklaringen redan
slutad, och när de sågo upp, funno de Christus
allena.

Hållningen i kompositionen } eller grupperingen,
5r i allmänhet ren och vacker; i synnerhet är
lärjungarnes grupp ganska lyckligt utförd. Såsom
af-söndrad ifrån den öfra delen af taflan, skulle den,
i och för sin pyramid-lika form, ega mycken
förtjenst; men då den nu skall utgöra eu bas for hela
byggnaden, blir förhållandet ej detsamma. Den bär
ej upp den öfre gruppen, som har en öfverskjutande
massa. Så lätti som Hr W., kom ej Raphael ifrån
denna svåra uppgift. Han insåg nödvändigheten af
att gifva ämnet en större utsträckning, och han
sammanbandt dermed en annan handling, som står i
omedelbar gemenskap med sjelfva förklaringen.
Derigenom fick han en grundval, hvilken, på samma
gång den understödde och upplyfte hufvud-gruppen,
skulle utgöra en förgrund, som, med sina starkt
angifna och framstående föremål, borde komma den
på taflans sista plan förlagda scenen att aflägsna sig
ifrån åskådaren. Endast på detta sätt kunde det blifva
möjligt för konstnärn, att, med illusionens
bibehållande, föreställa en ætherisk handling eller syn.
Raphael har med de lättaste teinter öfverfarit bela
den öfre hufvud-gruppen, hvilken synes vara liksom
införlifvad med den ætber, som omgjuter densamma.
Frälsaren sväfvar på en ljus sky, och en lätt viud
flägtar i hans mantel, hvars blånande fållar här och
der utmärka, alt det himmelska skenet ej förmått
alldeles utplåna dess rätta färg. Då man i denna
stora komposition ej kunnat utfinna några andra
brister, har man ändtligen, i taflans sönderdelande uti
tvenne serskilda föreställningar, trott sig upptäcka
ett fel emot enhets-regeln. Ett dylikt påstående är
likväl, — man må derföre åberopa hvilken
auktoritet som helst, — alldeles falskt, och i sanning så
enfaldigt, att det ej ens förtjenar benämningen af
förmätet. Hvad vi redan anfört, torde tillfyllest visa,
rflt Raphael fullkomligt lyckats åstadkomma enhet i
effekt. Det skall blifva oss lika lätt att försvara,

Jemför Math. 17: 2. Sc vidare Marc. 9: 3., hvarest
står skrifvet; ’’och hans kläder vordo klar och ganska
hvit såsom snö, att ingen färgare på jorden kan göra
dem sa hvit." Äfven Lucas berättar oss i 9: 39., att
vid han bad , vardt hans anlete förvandladt och hans
kladnad var hvit och skinande."

det hans komposition äfven har enhet i tanke. Det
var ju Frälsarens lorsta handling efter hans
nedstigande ifrån berget, — det första profvet, som ban
aflade af sin gudom, då han fördref djefvulen ur
den besatte. När vi nu betrakta denna tafla, som
utgör förgrunden till hans transßguration, och der
upptäcka lärjungarna, hvilka förgäfves söka besvärja
den onde anden, framställer sig ej då helt naturligt
for tanken, att det blott gifves en gudomlig magt,
som förmår uträtta detta, och att man liksom med
otålighet afbidar uppenbarelsen af denna magt.
Derför innebär Raphaels tafla tillika något, som
uttrycker nödvändigheten af Gudomens uppenbarelse,
och förbereder åskådaren på effekten af densammas

(Slut e. ». g.)

rø|itterfjrt.

Äènig Ærtcf), etn TDrauerfpiel 4tt funf 2fufjüge«,
ron Oofepl) 5reyberr« 2luffenbetg, &.teute*
ttant t>er <Brogl;er3oglicf)–23öt»ifct>en (Bavt>e ju
Pferbe.

Personerna äro, utom Erik, Johan och Carl,
Prinsessan Cicilia, Hertig Gustaf, Edvin Sture,
Sigrid, Pehr Brahe, Jöran (@e{>ci»lf$reiber), Pörholm,
(Öfverste af Lifvakten) Christoffer, Markgrefve af
Baden, och Mornay, Lifmedikus.

Resumé.• Vid styckets början befinnes Erik
Konung af Sverige, men icke, såsom våra häfder lära,
i succession efter sin fader, utan efter sin äldre
bror Johan, som dödt, eller rättare blifvit mördad,
under en jagt. En annan bror, Prins Gustaf, sora
den Svenska läsaren ej känner, har Erik låtit
inspärra på Gripsholm. Den tredje brödren Carl
visar sig ganska skiljaktig, mot hvad vi tänka oss
honom. I stället för den hurtiga, djerfva, ärelystna
prinsen finner man en fåne. Hans förryckthet är
likväl icke naturlig, utan diktad. Lik en annan
Brutus döljer ban under sin sinnes-slöhet ärelystna
planer. Till deras verkställande liar han knutit
hemligt förbund med Danmark, och umgås med
intet mindre, än att störta Erik från thronen och sjelf
intaga densämma. Lifmcdicus Mornay är hans
förtrogne. Han älskar derjemte Sigrid Sture, en
dotter till Herr Benta (?) Sture. Emellertid beslutar
Erik, att uppoffra fadren Sture för sin throns
säkerhet, och låter mörda honom hemligt, genom köpta
banditer, på Italienska viset. Carl, som ensam
gissar, hvemSturens rätta baneman är, lofvar att
upptäcka honom för Sturens son, Edvin, om denne vill
åt Prinsen afstå sin brud, Sigrid, hvilket denna
dock vägrar. Eriks brott blir likväl icke doldt. Han
upptäcker det sjelf under en sömnvandring, och
detta är en af de vackraste scener i pjecen. Nu
anländer markgrefve Christoffer af Baden, och fordrar
af Erik, att Prins Gustaf, som förvaras på
Gripsholm, skall lösgifvas. Erik afslår denna begäran,
och Markgrefven stormar fästningen med sin här.
Under striden råkar Erik i fejd med en okänd
riddare, som ätioljt Christoffer. Erik klyfver med sitt
svärd den okände riddarens hjelm och igenkänner —
sin bror Johan. Oaktadt Christofers och Johans
förenade bemödanden, håller sig fästningen tappert, och
kommendanten Pehr Brahe hotar att spränga den
i luften, om fienden vågar storma den.
Stormningen förelages emellertid, och fästet spränges, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:23:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heimdall/1828/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free